Fobin för spoilers är ett uttryck för fördumning
– och streamingbolagens paranoia håller på att spåra ur
Publicerad 2024-08-02 12.01
TV-KRÖNIKA Spoilerhysterin har varit tjatig länge men fortsätter med oförtruten kraft.
Det är en enfaldig, kvävande utveckling, i vilken streamingtjänsterna är både offer och förövare.
Rädslan för att få en berättelse förstörd av för mycket information är varken något konstigt eller något nytt.
Men sedan streamingboomen skapade en ”se vad du vill, när du vill”-kultur, och internet gav alla en plattform att vara upprörda på, har spoilerhysterin antagit absurda proportioner.
I tio år har den varit löjlig, och den blir hela tiden löjligare.
Hade ”Titanic” kommit i dag hade man knappt vågat andas om att båten går på ett isberg och sjunker. Trots att det har varit allmänt känt sedan 1912.
Och samtidigt har en annan av samtidens ängsligheter lett till en bisarr metadebatt:
Borde streamingtjänsternas ”triggervarningar”, som ska skydda känsliga från innehåll som kan uppfattas som stötande eller psykiskt påfrestande (som till exempel avsnitt fyra av Netflix ”Baby reindeer”), förses med spoilervarningar, eftersom de riskerar att avslöja vad som händer?
Ska vi alltså ha varningar på varningarna nu, så att precis alla är skyddade från precis allt?
Eller skulle man kunna tänka sig lite personligt ansvar, enligt den gamla beprövade metod som går ut på att man tar del av information och sedan gör medvetna val?
Förmodligen tyvärr inte, baserat på hur saker och ting utvecklar sig.
Men den paniska fobin för spoilers borde bekämpas, eftersom den i grund och botten är ett uttryck för en kulturell fördumning.
Självklart bör inte en twist i ”Sjätte sinnet”-klass avslöjas i en recension, det fattar alla. Men nu kan yttrandet av vilken obetydlighet som helst klassas som sabotage. Och fokuset på spoilers leder till att filmer och serier reduceras till produkter som bara ska leverera en handling. När det i själva verket rör sig om en konstart som handlar om otroligt mycket mer än så.
Ska till exempel någon som fortfarande inte har sett ”Breaking bad” låta bli att göra det, för att han vet att Walter White, som för övrigt blir diagnostiserad med dödlig lungcancer redan i första avsnittet, stryker med på slutet?
Naturligtvis inte. Men det är snart där vi är.
Och några som beter sig som både offer och förövare i den här utvecklingen är streamingbolagen, vars rädsla för ”spoilers” (som de själva utser) till viss del är förståelig, men samtidigt vittnar om ett klent förtroende för de egna produktionerna. Och dessutom yttrar sig i en allt mer auktoritär behandling av oss kritiker.
Jag bara går och väntar på att bli säkerhetsprövad av CIA.
Att vi får ett datum för när recensioner får publiceras att förhålla oss till är såklart inga konstigheter.
Men den enda streamingtjänst som håller sig till enbart den värdiga metoden, och sedan litar på våra omdömen, är Apple TV+. Och hos Netflix, Disney+ och de andra har det rigorösa hemlighetsmakeriet kring vissa titlar, de allt längre listorna över saker vi inte får nämna, och detaljstyrningen av vilka specifika ord vi inte får använda, börjat nå nivåer som är ömsom smått förnedrande, ömsom direkt komiska.
Varför i hela friden var det till exempel topphemligt att Omar Rudbergs rollfigur Simon skrev en låt i den tredje säsongen av ”Young royals”?
Varför fick jag inte använda just ordet ”tragedi” om en sorglig episod av ”Black mirror”?
Om det nu var totalförbud på att nämna att det fanns fler hajar än en i floden Seine i den franska hajfilmen ”Sous la Seine”, var det då verkligen så smart av Netflix att själva spoila skiten ur hela filmen genom att döpa den till ”Hajar i Paris”, med pluralform, på svenska?
Och om jag absolut inte får nämna för NÅGON att jag har fått tillgång till de nya avsnitten av en populär serie, hur ska jag då kunna förmedla till min chef att det över huvud taget kommer att finnas en recension att publicera?
Det börjar bli dags för alla att slappna av.
FJELLBORGS FAVORITER
Lost boys and fairies
En fin brittisk snyftare i tre delar på SVT Play. Om hur en dragqueen-artist med tungt psykologiskt bagage bestämmer sig för att gå igenom en adoptionsprocess med sin partner, och får en speciell anknytning till en sjuårig pojke med en traumatisk bakgrund.
The responder
Martin Freeman är tillbaka i absolut toppform som den hårt härjade polisen Chris Carson i en andra säsong av Tony Schumachers suveräna polisdrama om både privat och offentligt elände i Liverpool. Nattsvart, smärtsamt och absorberande, på SVT Play.
Time bandits
Kul familjefantasy på Apple TV+, baserad på Terry Gilliams kultiga 80-talsäventyr med samma namn. Jemaine Clement, Iain Morris och Taika Waititi ligger bakom, och i rollerna syns bland andra Lisa Kudrow och norske Rune Temte.