Lika briljant som alltid – men lite mer kaotiskt

Publicerad 2014-10-04

Smash bros är en perfekt storm – i ett shotglas

BEAT ’EM UP Jag har en bungyjump-lina fäst vid mina fötter när jag dyker ner i Nintendo 3DS-versionen av nya ”Super smash bros”.

Efter att ha tråcklat mig igenom menyerna och startat min första match sträcks linan plötsligt ut och slungar mig långt, långt tillbaka.

Det är som att bevittna utzoomningen från slutet på ”Men in black” när kameran går från en gata i New York till utkanten av Vintergatan på några sekunder.

Fantastiskt fightingspel

För att tala klarspråk: skärmen är liten. Och det spelar stor roll.

”Super smash bros” är nämligen en spelserie som ända sedan starten profilerat sig som spelbart kaos. En vanlig match innehåller i regel fyra färgglada Nintendo-slagskämpar, en rad assist-karaktärer, banor i ständig förändring och mängder av galna tillhyggen.

Och det är egentligen både det bästa och det sämsta med Nintendo 3DS-versionen: utvecklingsstudion Sora har inte gjort några förändringar. Det här är ett fantastiskt fightingspel, minst lika bra som de tidigare upplagorna. Men samtidigt är det lite lättare att tappa bort sig själv i stridens hetta.

Vidunderliga nyheter

I ett försök att förtydliga karaktärerna har Sora försett dem med tuschade konturer, men de irriterar mest. Som tur är kan man välja bort dem.

När man istället förlikat sig med faktumet att ”Super smash bros” den här gången är en perfekt storm instängd i ett shotglas kan man äntligen börja njuta. Av vidunderliga nytillskott som Little Mac och hans vindsnabba knytnävar. Av nya banor som den förrädiskt gulliga ”Animal crossing”-ön. Av nya spellägen som Smash Run, där du får fem minuter på dig att levla upp din slagskämpe i en labyrint fylld av fiender, för att sedan mosa dina kompisar i en dopad fajt.

Pac-Man mot Mega Man

Sanslöst nog ryms hela 49 karaktärer på den lilla puttefnask-kassetten. Inte heller gör den siffran att variationen blir lidande – tokstollar som den pillertuggande bulldozern Pac-Man vägs upp fint av sirliga svärdsfäktare som Shulk och distansmästare som Mega Man.

I vanlig ordning har Sora dessutom den goda smaken att belöna spelarna med ett rikligt omfång av banor (en praxis som många beat ’em up-utvecklare bör ta lärdom av). Flertalet är underbart kreativa, som den sidoscrollande Game Boy-skärmen som visar segment från ”Kirby’s dream land”, eller det skenande tåget från ”Zelda: Spirit tracks” där loket ibland kopplas ifrån vagnarna. Det är också väldigt kul att se Nintendos känsla för detaljer genomsyra precis allt: på ”Tomodachi life”-banan återfinns till exempel mina Mii-karaktärer i bakgrunden.

Efterlängtade ingrepp

Och om man så vill finns numera möjligheten att förvandla sina säckiga Miis till Mr Miyagi-tränade torpeder i ”Super smash bros”. Man tillåts mecka med en rad funktioner, såsom spelstil, specialattacker och hjälpmedel. Även de vanliga karaktärerna kan modifieras in absurdum, men först måste man låsa upp nya attacker via de olika spellägena.

Spelmekaniken har givetvis inte samma bråddjup som exempelvis ”Street fighter IV”, men även den mest luttrade fighting-fantasten lär finna saker att uppskatta här. Speciellt nu när ”Smash”-seriens sensei Masahiro Sakurai och hans team gjort efterlängtade ingrepp.

Större saker väntar

Bäst av allt är att det numera inte längre går att använda sig av den nedriga taktiken att greppa kanten på den yttersta plattformen för att förhindra motspelare som knockats iväg att återvända. Hänger man från en kant när en antagonist hoppar upp mot den tvingas man släppa och lämna över greppet till motspelaren.

Det är en förändring som gör spelet lite mer rättvist för casualspelare. Och därmed också roligare för alla.

”Super smash bros” till Nintendo 3DS har egentligen bara två minus: man kan inte spela det på en stor tv-skärm, med tre gällt skrikande kompisar i samma soffa.

Men när Wii U-versionen väl släpps, och bungyjump-linan kapas, hoppas jag landa i en ännu större plushög.

ANNONS