Lätt att golvas – om man aldrig upplevt kultur

Bastion-utvecklarnas Transistor är vackert, ganska kul – och enormt överskattat

ACTIONROLLSPEL Twitter är fullt av får.

Människor som följer flocken och just nu försöker bräcka varandra i att bräka 140 tecken långa vansinneshyllningar över ”Transistor”. De som kallar det för ett ”wildly smart action-rpg” och likt Andres Lokko gräver lite för djupa gropar i ordförrådet i jakt på nya synonymer till ”livsavgörande”.

Och som jag stör mig på dem.

Intensivare än partiledardebatt

Inte för att ”Transistor” är det sämsta spel som någonsin gjorts. Utan för att det helt enkelt inte är det sällsynta mästerverk som så många utmålar det för att vara. För att det, jämte sitt ganska roliga stridssystem och väldigt stiliga yttre, innehåller få saker som dröjer sig kvar längre än några minuter.

Men det är förstås lätt att bli omkullsvept av ”Bastion”-utvecklarnas nya spel.

Om man aldrig upplevt kultur förut.

Det börjar intensivare än en tv-sänd partiledardebatt. Sångerskan Red, som blivit av med sin röst, drar ett usb-liknande svärd ur bröstet på sin döde älskade. Så fort hon gjort det börjar det prata med henne, och man förstår att det här inte är något vanligt svärd – utan ett slags behållare som man kan förvara döda människor i.

Som hämtat ur ”Akira”

Man börjar vandra genom utkanterna av en spökstad. Blickar upp mot skyskraporna i fjärran och tänker på hur man ska hämnas på de välklädda monster som bara måste vara ansvariga för att allt har gått åt helvete. Åker motorcykel i scener som skulle kunna vara hämtade rakt ur ”Akira”. Inser att staden håller på att ätas upp av ett märkligt virus. Slåss lite mot dess robotaktiga lakejer.

Det är i dessa drabbningar som ”Transistor” lever upp.

Ett månggifte mellan turordningsbaserade jrpg-liknande strider, ”vats”-systemet från ”Fallout 3” och vanligt monstermörsande leder till ett taktiskt intressant spel. Här finns en ensemble av fiender som hela tiden utvecklas och, åtminstone på pappret, bjuder på nya utmaningar. Ett system där man kombinerar förmågor för att dra nytta av olika synergieffekter leder till att man kan ägna sig åt pilligt experimenterande i flera timmar. Tyvärr gör avsaknaden av riktigt motstånd att man helst ägnar dem åt något annat.

Som att fundera på vad Supergiant Games egentligen vill ha sagt.

Simpelt som ”Sailor Moon”

Tematiskt påminner det hela lite om ”Bioshock”. Man rör sig genom en övergiven värld och pusslar, utifrån det fåtal ledtrådar som ligger utströdda i gamla datorer, ihop en vag bild av vad som ledde fram till undergången. Men i övrigt har det väldigt lite att göra med Ken Levines undervattensdiss av Ayn Rand och linjär speldesign. Det här är ett fattigt ”Bioshock” som inte haft råd med tillräckligt köttig bakgrundsstory för att man ska bli mer än milt upphetsad – eller underhållen. Som aldrig kommer till skott och formulerar någon smart kritik, eller bjuder på mer komplicerade känslor än ”Sailor Moon”.

Om man inte förstår det tidigare blir det uppenbart vad ”Transistor” egentligen handlar om när den sista akten tar vid och man springer genom vita, kala miljöer medan man fajtas mot samma fiender om och om igen. Allt som räknas är striderna. Allt som räknas är att man ska bli färdig så fort som möjligt så att man kan börja om i ett så kallat ”new game plus”. Allt som räknas är ett gäng hyfsat kompetenta ettor och nollor.

Och bara någon som gillar gräs kan få summan av dem att bli något annat än .

Jakob Svärd