Samlagssimulator utan skam
Uppdaterad 2013-11-07 | Publicerad 2013-11-06
Hyllade belgiska indieutvecklarna Tale of Tales är tillbaka – med ett spel om sex
EXPERIMENT Tale of Tales vill få dig att ha sex med din dator.
De belgiska spelutvecklarna har ägnat hela sin karriär åt att utforska relationen mellan människor och virtuella världar. I ”Luxuria superbia” får hela idén en ny innebörd.
Spelet handlar om att färdas genom ett slags blomma och pollinera den. När du vidrör dess väggar fylls de med färg, den dynamiska musiken växer, upphetsade röster börjar viska och saker och ting går snabbare. Till sist når banan sitt klimax.
”That was sublime!” säger skärmen.
Sedan säger den: ”Thank you.” Och: ”Kiss me.” Jag gör inte det eftersom jag spelar framför datorn och inte på min Ipad, men jag ler inombords.
Uppenbar metafor
”Lyxuria superbia” är typiskt Tale of Tales. Inga andra spelutvecklare har gjort så mycket för att bredda dialogen kring mediet de senaste åren. Inga andra är så brutalt ärliga i sin kritik av spelens begränsade design kontra vad de har potential att vara. ”The path” hade en enda regel när det kom – håll dig på vägen och gå snabbt till mormors stuga – och för att få ut någonting av spelet över huvud taget var man tvungen att bryta mot den. Alla som följde den uttrampade skogsstigen hela vägen till stugan fick en game over-skärm så fort de nådde dörren. Bara genom att utforska den omgärdande skogen var det möjligt att låsa upp spelets magi. Spelaren styrde de Rödluvan-liknande flickorna mot självupptäckt och, så småningom, en oundvilig konfrontation med deras personliga vargar.
Tale of Tales har alltid avskytt linjära upplevelser. För dem är det vad som händer på insidan av spelaren som betyder någonting. De har alltid varit kritiska till spelens destruktiva natur och hur de motiverar denna med virtuella nonsensbelöningar och poängräknare.
”Lyxuria superbia” är intressant i det här avseendet. Den tunnelliknande världen är en hyfsat uppenbar metafor för ett samlag, men den har också en bokstavlig betydelse. Spelet gör ett försök att sätta saker som high score och utmaning i en helt annan kontext. De belgiska skaparna tycks vara trötta på hur vi ständigt spelar för en slags självbekräftelse, hur den digitala världen vi befinner oss i bara är en backdrop eller ett hinder som ska övervinnas.
Förlåtande och välkomnande
Man skulle kunna se spelet som en kritik mot vår besatthet av teknologiska apparater, men jag tror inte att det är menat att vara det. Tale of Tales bygger upp ett slags relation mellan dig och själva spelet som känns väldigt ärlig och kärleksfull. ”Luxuria superbia” vill frammana det lekfulla och nyfikna ur dig. Det vill att du ska stimulera spelvärlden lika mycket som den stimulerar dig. Det är inte bara prestationen som spelar någon roll utan dynamiken som uppstår. Spelare giriga efter framgång kommer att kittla blomman för mycket för att locka fram mer färg ur den och få poängen att räkna snabbare och... plötsligt blir allting vitt.
”Oops. That was fast.”
Men ”Luxuria superbia” är förlåtande och fortsatt välkomnande. Det enda som händer är att du får spela om den aktuella banan. Det finns inget straff och ingen skam här. Bara en vacker och välkomnande spelvärld som öppnar upp sig gradvis.
Så länge du är varsam.
Carl-Johan Johansson