Som att få en spya i ansiktet

Might & magic X: Legacy rör sig aldrig ens i närheten av genretopografins höjder

ROLLSPEL En gång spydde en respekterad spelutvecklare på mig.

Det var det till hälften färdigsmälta ”Might & magic IX” som plötsligt bubblade upp ur 3DO:s magsäck, sköt ut ur deras strupe och träffade mig rakt i ansiktet.

Trots att jag sköljde mig med både tvål och vatten efteråt kan jag fortfarande känna den fräna doften av magsyra mixat med oinfriade löften sticka i näsan – 12 år senare.

Återupplivat – av fansen

Kanske beror det på att jag har ett väldigt gott minne när det gäller väldigt dåliga spelupplevelser.

Eller så beror det på att jag just blivit nerspydd. Igen.

Den här gången är det Limbic Entertainment, en liten klick självutnämnda ”Might & magic”-fans, som med Ubisofts välsignelse sprutmålar mig med vaga idéer om något som i pressmeddelandet kallas för ”old school” och ”hardcore”. Vad det i praktiken innebär är ett tröttsamt statistikrunkande mot fantasykulisser så magra att de enkelt skulle kunna gömmas bakom en tändsticka – som kluvits på mitten.

Vada mil efter mil i sirap

De turordningsbaserade striderna avlöser varandra i en spelvärld som, likt de fem första ”Might & magic”-spelen, delats upp i ett stort rutnät. Varje kliv man tar representerar en runda och åtföljs av en kort men påtaglig paus. Man ”hackar” liksom fram där man går. Det tredimensionella utseendet och den tvådimensionella känslan gör att det hela tiden känns som att röra sig genom ett tjockt lager sirap. De hårda villkor som dikteras av spelets regelverk tvingar en dessutom att vada många mil i den här sörjan; antingen för att återuppliva någon av ens fallna hjältar eller för att identifiera magisk utrustning. När jag inser att de snabbtransporter som blivit kutym på senare år lyser med sin frånvaro är det något som slocknar inom mig.

Kul som en kvarsittning

Trots det kan jag komma på mig själv med att vilja knäcka åtminstone en handfull av de benhårda, taktiska nötter spelet erbjuder. Men om det här är allt den gamla skolan har att lära ut är det konstigt att skolk inte var vanligare förr. I längden känns nämligen den här tillbakagången till ruta ett ungefär lika kul som en kvarsittning – ”Might & magic X” rör sig aldrig ens i närheten av de höga höjderna på genretopografin.

Men det är ett utmärkt bevis på vad som händer om man blind av nostalgi ränner omkring bland en spelseries rötter.

Man snubblar på dem.

Jakob Svärd