Buskul men obalanserat
Uppdaterad 2013-04-06 | Publicerad 2013-04-05
Efterlängtade Luigi’s mansion 2 är inte så polerat som man hade hoppats
ÄVENTYR Den tyske dramatikern Bertolt Brecht menade att ”humor är en känsla av distans”, det vill säga raka motsatsen till dramats hopp om immersion.
I klartext: humor är övertydlighet – och förklaringen till det motsägelsefulla i att vi kan skratta åt någon som är skiträdd.
Vilket också är precis vad som får ”Luigi’s mansion 2” att lyfta.
Med sina dallrande spaghettiben och flackande ögon är Luigi så kärleksfullt porträtterad att han kunnat marschera i äppelknyckarbyxor brevid stumfilmsikoner som Buster Keaton och Harald Lloyd.
Miyamotos fingeravtryck syns
Men även hans äventyrande håller hög klass. Jämfört med Gamecube-föregångaren har utvecklarna lagt betydligt större emfas på pussellösning och utforskning, och de hemsökta hus och fabriker man besöker är följaktligen proppfulla med hemligheter. Tack vare spökdammsugaren kan man rulla upp mattor, suga in gardiner, aktivera hissar, dörrar och fläktar, ställa in väckarklockor, snurra upp mumier och till och med åka linbana över branta stup.
Det enorma användningsområde just dammsugaren begåvats med i ”Luigi’s mansion 2” saknar motstycke. Precis när jag tror att jag sett allt så får jag öva prickskytte med Boo-spöken mot måltavlor uppsatta på ett leksakståg i rörelse. Här märks det att Shigeru Miyamoto haft en framträdande roll i utvecklingen.
Obehagligt ojämnt
Samtidigt som det i andra avseenden hade varit helt omöjligt att gissa. Ledtrådar till spelets gåtor pumpas ut lite för ofta, vilket gör pusslandet väl lättuggat. Samtidigt är beslutet att strunta i checkpoints helt obegripligt – och något som gör spelets senare bossmöten, samt de sega transportsträckorna fram till dem, riktigt obehagliga.
Det är ett märkligt inkonsekvent tänkande kring spelets svårighetsgrad som inte alls bär Nintendos signum.
Och något som bidrar till att skapa fel sorts distans till ”Luigi’s mansion 2”.
Jonas Högberg