Jag längtar efter den coola pappan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-23
Läs Peter Ottsjös spelkrönika
Jag kan tvivla på att jag skulle bli en bra förälder.
Men jag vet att Sandy Cohen är det.
Tvååringen är det manipulerande fanskapet.
Publiken tjuter av skratt. Det är nyligen bortgångne Bernie Mac – i stå upp-filmen ”Original kings of comedy” – som gör ett av sina mest populära nummer. Han kallar det ”Min systers barn”.
Bernie Mac hade ingen syster. Men i hans påhittade historia tvingas han ta över vårdnaden över hennes ungar. En tvååring han beskriver som ”ringledaren”. En fyraåring som inte säger ett knyst. Och sexåringen är en homosexuell fjolla.
Barnen konspirerar mot Bernie Mac, tar över tillvaron, väcker honom av ren elakhet på småtimmarna.
Det var den senaste veckans infekterade speldebatt som påminde mig om Bernie Mac-numret. Om dess allvarligare underströmmar. Om att förlora kontrollen över sina barn.
Tjugofyra timmars maratonspelande blev för mycket. En femtonåring i Halland kollapsade av en överdos på nätrollspelet ”World of warcraft”.
Samma gamla visa följde. Dagspressen basunerade. Specialistpressen suckade och ryckte på axlarna. ”Experterna” dikterade villkoren – ”bara två timmars spelande om dagen” – och föräldrarna ringde ”beroendekliniker”. Rundgång.
Femtonåringens symptom verkade bero på mat- och sömnbrist.
Men hela debatten symptomatiseras av okunskap. Nätrollspel i allmänhet och ”World of warcraft” i synnerhet görs ofta till ett problem utifrån och ovanifrån. Men sällan inifrån.
Jag längtar efter den coola föräldern. Jag längtar efter Sandy Cohen. ”OC”-pappan som spelar tv-spel och kollar asiastiska skräckfilmer med sin son.
Sandy Cohen lyssnar helst på Solomon Burke.
Men han respekterar Seths kulturella intressen, sätter sig in i vad de innebär och förmedlar. På så sätt bibehåller han kontrollen över uppfostran. Kan sätta gränser.
Om föräldrar till ”World of warcraft”-spelande barn inte intresserar sig skapar de en helt onödig konflikt med den de älskar mest. Om de inte deltar och lär sig mekanismerna, budskapen och de eventuella riskerna kan de inte heller argumentera för eller mot dem.
Och då blir det en diskussion även en tvååring kan vinna.