Sin generations största mästerverk

Med Dark souls II har From Software skapat det perfekta actionrollspelet – igen

ACTIONROLLSPEL ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig.”

Varsågoda, From Software. Ni behöver inga pressklipp, betyg eller andra omdömen att placera på omslaget till ”Dark souls II”.

Citera Bibeln istället. Ingen recensent i världen kommer bättre kunna fånga känslan av förtvivlan och mörker, men också av hopp och gemenskap, som gör ”Dark souls II” till sin generations bästa tv-spel.

From Software trollade oss alla

Och ändå tvivlade jag.

Efter att den nytillträdde regissören Tomohiro Shibuya beskrev den kommande uppföljaren till tvåtusentalets hårdaste spel som ”mer rättfram och begriplig” var jag nära att kräkas.

Men nej, med facit i hand kan jag konstatera att det inte var en eufemism för ”lättare”.

Faktum är att jag nu är övertygad om att den jäveln medvetet har trollat oss alla.

”Dark souls II” är nämligen minst lika svårt, lika mystiskt och lika udda som sina föregångare.

From Software har, än en gång, skapat ett fulländat actionrollspel där det enda som står i vägen för framgång är spelaren själv. Eller rättare sagt, spelarens okunskap. Genom att studera fiendernas attackmönster och försiktigt utforska sina omgivningar lär man sig att tolka farliga situationer. Att aldrig rusa in i ett till synes tomt rum. Att alltid hålla ryggen fri. Att till och med syna skattkistor med skepsis.

Offra ditt förstånd

Peter Parker fick sitt spindelsinne utan att anstränga sig. ”Dark souls”-spelaren måste göra sig förtjänt av det. Offra blod, svett och tårar – samt en liten, liten del av sitt förstånd.

Efter de inledande tre timmarna, när From Software tar sig tid att välkomna nya spelare till slakten, så slutar jag aldrig att imponeras av ”Dark souls II”. Det är så briljant designat att jag med jämna mellanrum måste stanna upp och torka bort glädjetårarna.

Sjörövartillhållet No Man’s Wharf är som en provkarta över spelets styrkor. En mörk, ogästvänlig grotta där odöda pirater byggt upp ett klaustrofobiskt gömställe. Några av dem kastar oljebomber, andra skjuter eldpilar – och tillsammans bildar de en dödlig duo. Höjdskillnader utnyttjas därtill för livsfarliga bakhåll. Och sedan blir det bara värre.

Sticker kniven i ryggen på dig

”Dark souls II” är nämligen noga med att sticka kniven i ryggen på dig när du minst anar det. Den som slarvar kommer inte undan konsekvenserna.

Tack och lov är man inte ensam i sitt lidande. Kungariket Dranglaec må vara övergivet till större delen, men här och var stöter man på vänligt sinnade karaktärer som ger små, små inblickar i sitt liv, landets historia och den förbannelse som tycks ha ödelagt det. Spelar man online finns dessutom stödet från andra spelare i form av meddelanden på marken. Storyn är lika diskret som den var i ”Demon’s souls” och ”Dark souls”, men det betyder inte att spelet är tomt på historier. Det är bara det att de istället grundas i dina egna upplevelser: dina snedsteg, dina umbäranden, dina triumfer.

En hård skola

Men om man tittar noga finns här också en hel del kittlande hänvisningar till de tidigare ”Souls”-spelen. Det finns till exempel starka indicier som pekar på att Dranglaec är ”Dark souls”-landet Lordran – fast tusentals år senare. Det kanske också är en förklaring till att man inte längre kan levla vid lägereldarna – det sker istället hos en kvinna i den lilla byn Majula – och att man bara har en enda helande estusflaska vid spelets start. En annan kontroversiell detalj är att fiender bara respawnar ett tjugotal gånger. Därmed blir det än svårare att samla själar.

From Software har givetvis applicerat de här förändringarna av ett skäl: de vill inte göra spelaren för beroende av grindandet. På det här sättet tvingas vi lära oss att reagera bättre på all den skit som ”Dark souls II” slänger på oss.

Större, bättre – och svårare

Och tro mig: det kommer behövas. I synnerhet när man står öga mot öga med spelets bossar – en flock frenetiska förtryckare som är lika fascinerande att beskåda som att korsa klingor med. Här finns ett Jabba the Hutt-liknande monster som helt och hållet är uppbyggt av plågade människor, ett siamesiskt tvillingpar vars attacker är en mardröm att läsa – och en helt fruktansvärd strid där man kan få möta tre bossar samtidigt om man inte utnyttjar bandesignen till sin fördel.

”Dark souls II” är, sett till tema och spelmekanik, väldigt likt sin föregångare. Men det är ett större, bättre och svårare spel på alla plan. Och, av bara farten, ett större mästerverk än något annat som skådats till Playstation 3 eller Xbox 360.

Att blanda in Bibeln i det hela är därför inte så konstigt som det låter.

Närmare en religiös upplevelse än så här går det ju inte att komma på en spelkonsol.