God idé – gammalmodigt utförande
Uppdaterad 2015-01-25 | Publicerad 2013-06-29
XBLA-succén State of decay lyckas inte backa upp de stora ambitionerna
ACTION Många storydrivna spel misslyckas eftersom poängen finns i berättelsen och inte spelmomenten.
”State of decay” misslyckas eftersom det inte har någon poäng alls.
Överlevnad är allt
Vad det däremot inte saknar är goda ansatser. ”State of decay” utspelar sig under en eskalerande zombie-epidemi, men till skillnad från normala zombie-spel fokuserar det verkligen på överlevnad. Du måste bygga baser, odla grödor och finna friskt vatten efter hand som du skrapar ihop ett entourage av anhängare. Alla karaktärer som du räddar fortsätter leva för egen maskin. De kan bli skadade och dö i din frånvaro medan de patrullerar områden och letar efter förnödenheter. Horder av zombier kan invadera din bas om du inte förstärker murarna och har tillräckligt med folk och vapen.
En kollektiv kamp
”State of decay” försöker porträttera överlevnad som en kollektiv kamp. Det är, som sagt, en god idé.
Problemet är att den samtidigt är fastnitad i plågsamt antik speldesign som lider av en fundamental oförståelse för vad det är i virtuella världar som attraherar oss. Det ser ut (och rör sig) som ett 3d-spel från den tidiga Playstation 2-eran, med fula animationer och buggig kod som sliter skärmen i bitar var femte sekund.
Detta skulle vara lätt att förlåta om det bara fanns någonting bättre under ytan att upptäcka. Nästan allting i världen ser likadant ut. Texturer upprepas överallt och det finns väldigt lite fiktion att fördjupa sig i. Hus och byggnader är undantagslöst tomma på saker att interagera med förutom de skåp som du rotar genom i jakt på medicin och bättre utrustning.
Puckla zombier blodiga
”State of decay” lägger alldeles för mycket fokus på att puckla zombier blodiga med påkar och yxor, och striderna är i sig alldeles för lätta. Vapen går förvisso sönder, men är enkla att ersätta. För att vara ett spel om överlevnad känns det väldigt sällan som om ditt liv är i fara. Utmaningen ligger snarare i att hålla samman sin bas och hjälpa de andra människorna.
Och frågan måste i slutändan ställas: varför ägnar vi så mycket möda åt att hålla de här karaktärerna vid liv?
”State of decay” har tyvärr inget bra svar på det.
Carl-Johan Johansson