Underhållande parodi

Alfred Holmgren

Peter Stormare trängs med George Takei i Command & Conquer: Red alert 3

Det var tvunget att hända till slut.

Trots att realtidsstrategispelen varit mer stillasittande än en arbetslös amerikan sedan boomen på 90-talet har populariteten varit mer eller mindre konstant. I väntan på att någon ska ta nästa stora steg – som ingen orkat komma på vart det ska leda – har genren vältrat sig i excesser i takt med att den fått tillgång till mer och mer datorkraft.

Så får vi då ett spel där amerikanska attackdelfiner drabbar samman med japanska mechas. Där en vrålande trehövdad samurajrobot drar fram som mekanisk Godzilla genom sovjetiska befästningar. Där Thomas Jeffersons huvud på Mount Rushmore sprutar dödslaser genom ögonen. Det som i seriens begynnelse var några knattrande pixlar blir här ett åskande inferno av insektsliknande pansarvagnar och zeppelinare med dödlig last.

Det behöver kanske inte påpekas att ”Red alert 3” är en medveten parodi. Peter Stormare trängs med George Takei i mellansekvenserna, handlingen kretsar kring tidsresor och arga generaler med fejkade ryska accenter.

Spelmekaniken är dock inget skämt. Det är samma fryntliga men fyrkantiga folkstrategi som ”Red alert” alltid stått för: samla resurser, försvara dina befästningar, bygg fantasifulla massförstörelsevapen som ejakulerar elchocker och pansarskott över fiendens baser. Om det låter som varje realtidsstrategispel som någonsin släppts är det förmodligen för att det var tanken. Den största nyheten är att varje uppdrag anpassats för samarbete mellan två spelare.

”Red alert 3” är knappast framtiden. Men det är ett väldigt underhållande spel att roa sig med i väntan på den.