Stilrent ödesmättat – och besvärande sexistiskt

Suda 51 har gått från att vara en spännande satiriker till att göra fjäderlätta actionbagateller

helskärm

ACTION Jag är på dejt med en tjej. Det är en jättekonstig dejt. Vi försöker inte lära känna varandra överhuvudtaget. Men trots att vi knappt pratar med varandra försäkrar hon mig gång på gång att hon har det jättetrevligt i mitt sällskap. Jag återgäldar hennes märkliga kommentarer genom att stirra ner i hennes urringning när hon tittar bort. Efter en stund har det här beteendet gett mig mod nog att ge min dejt en present – som hon jublar över. Bara sekunder senare har vi sex.

Känns som ”Dead or alive”

När jag startade ”Killer is dead” trodde jag i min enfald att jag skulle få spela den spirituella uppföljaren till Goichi Sudas briljanta

. Efter att ha genomlidit den bisarra dejtingsekvensen känns det mer som en pervers avart till ”Dead or alive: Xtreme beach volleyball”.

How the mighty have fallen.

En gång i tiden såg jag Suda 51 som spelvärldens motsvarighet till franska nya vågen-regissören Jean-Luc Godard. Det expressionistiska och dissociativa berättandet, de smarta populärkulturella referenserna och det djärva experimenterandet med formen i ”Killer 7” vittnade om en spännande satiriker och konstnärssjäl.

Som ägnat de senaste åren åt att göra fjäderlätta actionbagateller och marknadsföra sig själv som en ”punkutvecklare”.

Tuschtyngd grafik

”Killer is dead”, en sorts James Bond-pastisch gödd till bristningsgränsen på animelogik och film noir-atmosfär, är ytterligare ett led i den traditionen. Här slåss man bland annat mot ett ondskefullt tåg (!), jagar tigerridande samurajer medelst motorcykel och färdas till månens mörka sida för att döda en excentrisk kung. Idéfloran är oerhört underhållande och oförutsägbar, den

-doftande spelmekaniken med beröm godkänd och den tuschtyngda cel-shadade grafiken stilrent ödesmättad.

Besvärande kvinnosyn

Det är kul nästan hela tiden, men tyvärr grundas inte galenskaperna i någon intressant tematik eller story (protagonisten/yrkesmördaren Mondo Zappa har minnesförlust och brottas med läskiga minnen – låter det bekant?). Lägg till detta en besvärande kvinnosyn som genomsyrar spelet och ”Killer is dead” svajar betänkligt.

I slutändan passerar Suda ändå nålsögat, men det är uppenbart att han står och stampar på samma ställe. Kanske är det läge för honom att börja blicka bakåt om han nu vill kunna ta sig framåt.

Och vill han verkligen ta mer än ett steg i rätt riktning rekommenderar jag Suda att plocka fram telefonen och fixa en dejt med Anita Sarkeesian.