Ett under av skönhet och vemod

Zelda har aldrig varit vackrare än i nya Wind waker HD till Wii U

helskärm

ÄVENTYR Allt är Eiji Aonumas fel.

Kort efter att Nintendo visat upp sitt imponerande ”Zelda”-demo på Space World 2000 och fått miljontals fanboys världen över att drömma om ett nytt, realistiskt ”Zelda”-spel till Gamecube satte Aonuma hackan i fundamentet och raserade allt. Inte ens Shigeru Miyamoto fick veta vad spelseriens nyutnämnde regissör höll på med förrän han hade en prototyp färdig.

När ”The wind waker” utannonserades träffade skiten fläkten. Fansen gick bärsärkagång. Många attackerade den tecknade grafiska stilen med adjektiv som ”barnsligt”, ”töntigt” och ”lättsinnigt” – raka motsatsen till den epik och dramatik som serien tidigare representerat.

Förkrossande vemod

Men under den celshadade ytan lurade något ingen kunnat ana: ett vemod så förkrossande att jag än idag famlar efter en hand att hålla i när äventyret närmar sig sitt slut.

”The wind waker” är nämligen först och främst ett avslut. Aonuma ville röra sig bort från det klassiska Hyrule-mytos som Miyamoto grundat och göra plats för en ny värld. Talande nog valde han att dränka den gamla i en syndaflod.

Än mer signifikativt är kampen mellan det gamla och det nya. I ”The wind waker” är det skurken Ganondorf som är reaktionär och sentimental, något som vanligtvis är förbehållet de goda krafterna i sagoskildringar. Men det gör honom också till den tveklöst mest intressanta karaktären i spelet, och kanske ska hans förödande vision om ett återupprättat Hyrule ses som en känga mot de ”Zelda”-fans som helst av allt stannat kvar i

.

Oemotståndlig seglats

Själv är jag inte en av dem. Jag har alltid funnit den vattendränkta världen i ”The wind waker” oemotståndlig. När spelet släpptes för tio år sedan var jag kanske inte överförtjust i de tidskrävande resorna på det öppna och vidsträckta havet. Nu vet jag bättre. Det är i det monotona seglandet en sällsam melankoli tillåts träda fram.

Där ute på vågorna, mellan de sedvanligt inspirerade ”Zelda”-templen och deras pussel, mellan utforskandet av de många besynnerliga öarna, finns de verktyg som behövs för att dyrka upp vårt innersta: stillheten, tystnaden – och vemodet.

”The wind waker” var och är ett oerhört modigt spel, som så många andra av de titlar Nintendo släppte till Gamecube. Därför är det också så olustigt att fansens missnöje med spelets förtjusande fernissa tvingade Aonuma att försaka sina ideal och istället göra en remake av ”Ocarina of time” i ”Twilight princess”.

Allt är ert fel.