Vilse i labyrinten

Condemned 2: Bloodshot når botten

Monolith, vi har ett problem.

Problemet är att ni inte skulle kunna skapa en intressant bana för att rädda era liv. Precis som i era tidigare verk, ” F.E.A.R.” och första ” Condemned”, så präglas varje centimeter av ” Bloodshot” av en häpnadsväckande brist på originalitet: man kan inte gå nerför en korridor utan att vada genom designklyschor av ruttna kartonger, flimrande tv-apparater och svampsvullna soffor. Och någonstans på andra våningen i ett utdömt hotell går spelet vilse i sin egen labyrint av sanitära olägenheter – då har man ledsnat på enformigt klaustrofobiskt rännande och migränfladdrande ficklampa.

Det finns fördelar. ” CSI”-inslagen är mer fritänkande än förut och storynerven är stram som en fiolsträng – trots en del berättarmässiga floskler – men det hjälper inte ett spel som känns mer som ansträngning än underhållning. Den kantiga spelmekaniken ramas in av långsökt framkrystade miljöer (banan med dockfabriken är rentav ett plagiat från första ”Condemned”) och till slut når ens tålamod samma bottennoteringar som spelets rabiessmittade luffare.

Kristofer Ahlström