Ett bedårande bokslut

Senaste Assassin’s creed sätter punkt för berättelsen om Ezio Auditores äventyr

ÄVENTYR En bukett blommor kan förändra allt.

I det här fallet: förvandla ”Assassin's creed: Revelations” från en fullt duglig uppföljare till en fantastisk sådan.

Föregångaren ”Brotherhood” slutade, som bekant, i tragedi. I ”Revelations” ligger nutidsprotagonisten Desmond i koma, och hans medvetande har förlorat sig i Animus, maskinen som låter honom återuppleva sina förfäders minnen. Det enda som kan rädda Desmond är att hans minnen synkas till hundra procent med Ezio Auditores.

Således får vi följa med 1500-talets hårdaste lönnmördare på hans sista stora uppdrag – att hitta den legendariske Altaïrs bibliotek och de skatter som gömmer sig därinne.

Längtar tillbaka till Rom

Det är en resa som tar oss med tillbaka till assassinernas ursprungliga bas i syriska Masyaf, men som framför allt landar i den mäktiga staden Konstantinopel, där Ezio blir involverad i ännu en storpolitisk maktkamp.

Ubisoft bevisade med ”Brotherhood” att de är magiska historieberättare när de väl lägger manken till, och ”Revelations” är inget undantag. Desmond, Ezio och Altaïrs livsöden blottläggs till fullo, och vävs samman på ett imponerande intrikat sätt. Det serveras till och med stora avslöjanden om den science fiction-artade ramhandlingen – därtill en ganska fet ledtråd om var nästa spel kommer utspela sig.

Vad som inte imponerar lika mycket längre är själva speldesignen. Konstantinopel har egentligen inget att erbjuda som vi inte sett förut, förutom en halvdan tower defense-mekanik som man tvingas använda för att försvara lönnmördarnas olika tillhåll. Dessutom är staden ett rejält nedköp från Rom, vars grönskande kullar och antika arkitektur gav upphov till stor variation i spelandet.

Stundtals väldigt grått

Ezios nya ”hakdolk” är dock ett fint tillskott i hans arsenal. Den används för att lättare kunna klättra runt, och kan även erbjuda en snabb väg framåt genom att haka fast i sluttande linor som går mellan husen. Bomberna har fått stor uppmärksamhet på förhand, och visst är det kul att experimentera med stink- och spikbomber på patrullerande vakter, men det är lätt att glömma bort deras explosiva kraft i stridens hetta. Leonardo da Vincis fallskärm återvänder och ges utrymme i ett spektakulärt ”Just cause”-minnande spelmoment mot slutet. Tyvärr är det ett av få riktigt minnesvärda uppdrag i spelet.

Konstantinopel påminner nämligen mer om det första ”Assassin's creed”-spelets städer, och känns stundtals väldigt grått. Hagia Sofia och de diverse minareter och moskéer som utgör stadens skyline är givetvis underskönt återgivna, men det är svårt att skaka av sig den där känslan av att något gått förlorat i flytten – det finns till exempel inte en häst så långt ögat når.

Sällsam kärlekshistoria

Det som räddar dagen är den exemplariska storyn. I synnerhet Ezios vurmande för Sofia, en italiensk adelsdam som förfogar över en bokhandel i Konstantinopel. Det är en kärlekshistoria olik andra spel i det att ingen av dem blir blixtförälskad – istället dras de till varandra med tiden. Den medelålders och gråhårige Ezio är fjärran den yngling som lägrade kvinnor på löpande band i ”Assassin’s creed II”, och uppskattar Sofia mest för hennes intelligens och charm.

Det hela kröns med ett vackert och fridfullt uppdrag där Ezio skuggar en blomförsäljare för att hitta ett ställe att plocka vita tulpaner på – Sofias favoritblomma. En scen som vittnar om att den tidigare så hetlevrade hämnaren har svalnat en aning, och förbereder sig på ett helt annat liv. Det är ett fantastiskt bokslut för Ezios berättelse – och ett tecken på att ”Assassin’s creed” är i precis lika goda händer som sin huvudperson.

Jonas Högberg