Höga skratt men låga ambitioner

Excentriske ”Swery 65” sänker ribban rejält efter hyllade Deadly premonition

ÄVENTYR Han vill vara spelvärldens svar på David Lynch.

Men han skulle lika gärna kunna vara en ny Ed Wood.

Säg hej till Hidetaka ”Swery 65” Suehiro – mannen bakom ett av tidernas konstigaste spel: ”Deadly premonition”. En ”Twin Peaks”-pastisch komplett med charmigt udda FBI-agent, mystiska kvinnomord och skum stämning.

Om det inte vore nästan helt ospelbart skulle det vara ett mästerverk.

Karaktärerna, storyn och atmosfärbygget är otroligt bra. Problemet är att Swery ägnade lika mycket möda åt den tekniska biten som när Ed Wood ryckte på axlarna åt att kulisserna brakade samman mitt under inspelningen.

Styltig styrning

Och av Swerys nya episodbaserade spel ”D4” har han inte lärt sig sin läxa. ”D4” är ett äventyrsspel som utvecklats med den bångstyriga Kinect-sensorn i åtanke. Resultatet är därefter. Kontrollen är visserligen godtagbar när man ombeds simulera baseballslag och akta sig för knytnävar, men man kan knappt ens gå runt och undersöka sin omgivning utan att drabbas av psykbryt. Tack och lov finns alternativet att spela med handkontroll, även om det också är ganska styltigt.

Men det behövs större katastrofer än styltig styrning för att hålla mig borta från Swerys spel. För även om han och hans team på Access Games verkar helt inkompetenta när det gäller mekanik och kontrollmetoder så slutar de aldrig fascinera med sina narrativ.

Inspireras av Lynch

Historien i ”D4”, om en före detta polis med minnesförlust som försöker hitta sin frus mördare via tidsresor, tangerar också många av ”Deadly premonitions” teman: människor med grava psykiska problem, människor med övernaturliga gåvor, människor som saknar sociala spärrar. Kombinationen kryddas sedan med slowmotion-talande jättar i läkarrock och kvinnor som tror att de är katter. Det märks med andra ord att Swery fortfarande hämtar sin inspiration från filmvärldens främste surrealist.

Halvdana stereotyper

Men samtidigt blir jag rädd att han börjat lägga band på sig själv. ”D4” blir aldrig lika oefterhärmligt obskyrt som ”Deadly premonition”. Underhållningen är hela tiden högsta prioritet – på konstnärlighetens bekostnad. Det märks inte minst på karaktärerna, som är halvdant skrivna och bottnar i stereotyper. Handlingen de befolkar är dessutom plottrig och bagatellartad.

Humorn är det visserligen inget fel på, tvärtom ryms här många bullriga skratt.

Men när det gäller högre ambitioner än så ekar det tomt.