Förtjusande – och bristfälligt

Toki tori 2 är snillrikt – men bryter mot för många grundregler

PLATTFORM Spelvärlden behöver en profet.

Någon som kan sprida speldesignens evangelium i form av benhårda uppmanande budord som utvecklare tvingas förhålla sig till.

Då hade vi kanske sluppit mediokra spel som ”Toki tori 2”. Spel som av ren dumhet sätter krokben för sig själva. Spel som hade kunnat undvikas om det funnits några enkla regler att följa.

Apful kyckling

Som de här tre:

1. Undvik omständliga, långdragna pusselmoment i ett spel där du tvingar spelaren att gå tillbaka till platser denne redan besökt – för att spela om exakt samma omständliga, långdragna pusselmoment.

2. Använd inte textade skyltar eller skräniga sidekicks för att förklara spelets upplägg eller mål – och se till att vara extremt tydlig med de visuella ledtrådar som ersätter dem.

3. Ge inte huvudrollen till en glosögd, apful kyckling.

Intrikat spelmekanik

Utvecklaren Two Tribes har lyckats med konststycket att gå bet på samtliga punkter. Och det är synd – ”Toki tori 2” hade ju kunnat vara ett alldeles förtjusande litet plattformspusselspel.

Jag gillar till exempel att den minimalistiska spelmekaniken bara består av två olika förmågor – visslande och markstamp. Dessa utnyttjas nämligen på mängder av olika intrikata sätt: man kan bland annat locka till sig eller skrämma bort krabbor och eldflugor, förstöra broar och plattformar och sjunga magiska melodier.

Men allt undermineras av de där ödesdigra misstagen.

Nu är bara frågan vem som skriver programmeringsdekalogen.

Jonas Högberg