”Sonic: Lost world” är precis vad fansen har längtat efter – tyvärr

Sega fortsätter skörda försäljningsframgångar – och göra mediokra spel

helskärm

PLATTFORM 2,8 miljoner.

Så många exemplar sålde ”Sonic generations”, det senaste stora ”Sonic”-spelet.

Det är en monumental siffra – för ett mediokert spel.

Den är också talande: hur taffliga spel Sonic Team än slänger ihop tycks spelarnas kärlek outtömlig.

Samma värdelösa design

Till alla er självspäkande sökare av slätstrukna ”Sonic”-titlar har jag bara en sak att säga: grattis. ”Sonic: Lost world” är precis vad ni vill ha. Det bjuder på vackra, förunderliga världar som inspirerats av

– och samma gamla värdelösa designtänk som präglat de senaste tio ”Sonic”-spelen.

Bandesignen är virrig, närmast klaustrofobisk, och pepprad med orättvisa instant death-fällor. Sonic är paradoxalt nog påfallande seg att kontrollera – både i 3d- och 2d-sekvenserna. Det sladdriga vägghoppandet och kantgreppandet är knappast några färdigheter han lär vilja notera på sitt cv.

Allra sämst är dock det inkonsekventa lock on-systemet, och hur Sonic Team implementerat det i bosstriderna. Använder man lock on-hopp på bossarna registreras nämligen inte skadan alls – något som inte heller förklaras i spelet. Det får man ägna en halvtimme åt att ta reda på själv.

Häpnadsväckande slarv

Det finns givetvis ögonblick när solen lyckas lysa igenom olycksmolnen. Men de är oftast grundade i visuell prakt – världar som vänder ut och in på sig själva, fruktjuicevirvlar som för en från planet till planet, okontrollerbara höghastighetspassager – och väldigt sällan i själva spelmekaniken. När väl Sonic tillåts flyga fram som en markbunden missil avbryts han bara några sekunder senare av något forcerat plattformspussel.

Allt detta slarv är å ena sidan häpnadsväckande – men å andra sidan inte det minsta överraskande.

Det är ju exakt det här 2,8 miljoner av er betalat Sonic Team för att ge er mer av.