Två spel i ett – tyvärr

Velocity 2X är ett snortajt shoot ’em up – samt en onödig plattformare

SHOOT ’EM UP/PLATTFORM Vad som är bättre än en spelgenre? Två spelgenrer.

Fråga bara spelutvecklarna Futurlab.

Deras ”Velocity 2X” är en uppföljare med utmärkta ambitioner. Som den andra remaken i ordningen av det uppmärksammade Playstation Mini-spelet ”Velocity” (den förra hette ”Velocity ultra” och skapades specifikt för Vita) gör det ett fint jobb med att vidareutveckla den härliga estetik som man såg skymten av i det 77 megabyte lätta originalet.

Ilsket tickande klocka

Här får man sitt lilla rymdskepp, samlar sina powerups, gasar, bromsar samt – och det här är så klart spelets utstuderade ”unique selling point” – teleporterar mellan olika bansektioner i ständigt stegrande fart. Och det är nog så roligt.

Om nederdelen av skärmen hinner ikapp en är det game over och man får börja om en bit ifrån nedslagsplatsen, samt förlorar några sekunder på den ilsket tickande klockan som hela tiden närvarar. Sekunder som står högt i kurs då spelet, mer än någonting annat, belönar den som är riktigt snabb.

Ett spel man vill begrava

Det är i all mening ett snortajt, samt annorlunda, bidrag till shoot ’em up-genren.

Men utvecklarna Futurlab har tyvärr inte nöjt sig med att ”bara” göra en högupplöst repris av ett beprövat koncept.

Istället har de gjort ett helt nytt spel också.

Jämte de renodlade shoot ’em up-sekvenserna får man nämligen titt som tätt landa på marken i remaken. Och det är här, till fots, som ”Velocity 2X” i rasande fart går från att vara spel som man knappt kan lägga ifrån sig – till att vara ett spel som man helst skulle vilja begrava.

Berusande momentum

Dessa plattformssekvenser är horisontella, men annars utformade ungefär som resten av spelet – i den bemärkelsen att det gäller att ta sig fram så snabbt som möjligt medan man undviker fiender, lasersalvor och fällor. Men av någon outgrundlig anledning är kontrollschemat markant annorlunda när man springer fram för egen maskin, trots att spelmekaniken är snarlik, och varje gång en dylik sekvens dyker upp tvingas man därför hejda sig och lära känna kontrollerna på nytt. Och det berusande momentum man hade byggt upp försvinner så klart snabbare än ett framrusande X3000.

Total koncentration

Jag är visserligen underhållen och fastnaglad – så länge spelet inte byter perspektiv. Men så fort det gör det kan man enkelt konstatera att shoot ’em up-genren lever på sitt flow och känslan av att låta sig uppslukas av total koncentration.

Inte hur många andra genrer man kan klämma in i den.

Jakob Svärd