Mörkt, moget – och bländande vackert

Polska The witcher 2 – inget annat än ett rent mästerverk

ROLLSPEL Låt oss, trots att det i ”The witcher 2” handlar om ett polskt hardcorerollspel, börja i USA. Eller hos tv-seriernas mästare HBO för att vara mer exakt. Deras version av George R R Martins ”A game of thrones” har som den första oironiska fantasyserien tagit världen med storm. En publik bortom lajvarna har fått upp ögonen för att fantasy kan ha mer med ”Sopranos” än ”Sagan om ringen” att göra. Och plötsligt är det okej att ta med svärdet in i finrummet. Samtidigt, på andra sidan Atlanten, firar ryska fantasyförfattare som Nick Perumov triumfer med sina mörka skildringar där den mänskliga ondskan är ständigt närvarande.

Komplex huvudkaraktär

Det är här, i fantasyns moderna skepnad, som ”The witcher 2” passar in. Och för en gångs skull får vi ett spel som inte underskattar oss spelare. Det är, i brist på bättre ord, ett moget spel. Här är de val man gör verkliga, inte kosmetiska som i många andra rollspel. Vändningarna i storyn – på ett storpolitiskt såväl som ett personligt plan – kräver att man lyssnar, våndas och tar svåra beslut.

Geralt, den vithårige monsterjägare man axlar rollen som, är en komplex karaktär. Bunden till tronen, men lika mycket en frilansande lycksökare, en kvinnokarl och en vars krafter gör honom till en utstött, aldrig riktigt accepterad av de trångsynta mänskliga samhällena.

Alviska terrorister

Utvecklarna CD Projekt slänger in oss i en mörk fantasyvärld, befolkad av rotlösa karaktärer långt från riddare i skinande rustningar och ofelbara Tolkienhjältar. Här lever dvärgarna i ghetton, och konflikten med alviska terrorister är ett av handlingens huvudspår. Det är en värld som säger mer om vår än vad vi kanske vill erkänna.

Det första ”Witcher”-spelet var en oslipad diamant, ett spel skapat av utvecklare med mer visioner än erfarenhet. Det spelets barnsjukdomar är nu helt borta. Utvecklarna CD Projekt har – till skillnad från hur Bioware valde att göra med ”Dragon age II” – inför uppföljaren behållit det som gjorde spelet unikt och minutiöst förbättrat resten.

Vackraste fantasyvärlden

Striderna har förvandlats från stelbenta transportsträckor till ett smidigt system med många taktiska möjligheter. Det kanske inte skulle sälja några spel på egen hand, men lyfter ändå till en ny nivå där kombinationen av svärdskonst, magiska tecken och hemgjorda bomber gör att ingen spelares taktik behöver vara lik någon annans.

Än mer imponerande är den grafiska metamorfos spelet har gått igenom. Det här är antagligen den vackraste fantasyvärld som skapats i ett spel. Brinnande himlar, lummiga skogsstigar och glänsande hud i fackelsken målas upp i sprakande färger. Men färger har vi sett förr. Konststycket de polska grafikerna har lyckats med är att få dem att rymmas i den täta, mörka stämning som präglar resten av spelet. Vattnet må glittra spegelblankt, men det rymmer också de drunknades andar, redo att dra ned en i djupet.

Magnifikt manus

Men i slutändan handlar ”The witcher 2” varken om vackra miljöer eller strider, utan om en av spelhistoriens bästa berättelser. Manuset är fantastiskt; kärvt och skoningslöst i sina betraktelser av människans natur och maktens konsekvenser. Det är svårt att sätta fingret på vad som gör dialogerna så levande. Antagligen har det att göra med oförutsägbarheten. Precis som hos George R R Martin och hans ”A game of thrones” vet man aldrig riktigt var man har någon, aldrig vem som kommer att förråda en och vem som kommer att dö.

På samma sätt får man intrycket att världen runt omkring inte väntar på Geralt, att den nog helst hade velat slippa honom. Vakter står och dåsar på sina poster, en slaktare hackar kött i morgonsolen. I värdshusens källare pågår armbrytning och bordellverksamhet.

Storhet i kontrasterna

Spelets platser och miljöer tillhör de mest levande i rollspelshistorien. Särskilt fängslas jag av hur CD Project har lyckats fånga klasskillnaderna i sin mörka, 1400-talsdoftande värld. De vet precis hur man beskriver skillnaderna mellan smutsiga tiggare och parfymerade ädlingar, och vilka bekymmer som plågar respektive sort. Kanske är det här, i kontrasterna mellan ett knytnävsslagsmål i en gränd och diplomati vid kungens hov, som storheten i spelet kommer fram allra bäst.

”The witcher 2” är, precis som sin föregångare, inget spel för den vekhjärtade. Historien färgas av personliga val, till den grad att de kommer att ta dig till helt olika platser – till och med olika städer – beroende på dina handlingar och vem du väljer att lita på. Jag är inte helt säker på att det är det smartaste sättet att utnyttja resurserna, men det visar på ett mod som knappast någon annan utvecklare har i dag, nämligen att på allvar släppa sin berättelse fri och låta spelaren påverka den, utan att det för den sakens skull blir ett sandlådespel.

Ett mästerverk värt besväret

Och först på egen hand, genom att studera sin journal och experimentera med hantverk, böcker och alkemi, kommer man att ha en chans att behärska spelet. Det, en inverterad svårighetsgradskurva och ett spel som straffar en hårt för misstag är priset vi får betala.

Men i sammanhanget känns det minst sagt överkomligt. Ställd inför det mästerverk till rollspel som ”The witcher 2” är bleknar det mesta av de senaste årens speldramaturgi. Bara att öppna dörren och ta steget in på tavernan i avkroken Flotsam är mer levande upplevelse än att spela igenom de flesta andra rollspel.

Bioware får se upp. En gång för alla har Östeuropa satts på rollspelskartan.

Följ Spela!

Vill du också ha koll på när vi publicerat nya recensioner, förtittar, krönikor och reportage?

Du kan följa Spela på både Twitter och Facebook.

Följ oss på Twitter här!

Följ oss på Facebook här!

Magnus Eriksson