Textäventyr med snäv målgrupp
Uppdaterad 2015-11-04 | Publicerad 2015-08-27
Read only memories är ett läckert och charmerande men krävande litet äventyr
ÄVENTYR Om du bara ska riva ut en sida ur dagens Aftonblad utan att läsa den först borde det förmodligen bli den här.
”Read only memories” har en så snäv och tydligt definierad målgrupp att om du ingår i den har du redan köpt, installerat, spelat igenom och skrivit några volymer fanfiction om det.
Och om du inte ingår i målgruppen kommer förmodligen inget jag säger kunna övertyga dig om att slänga ner ”Read only memories” i den virtuella varukorgen nästa gång du loggar in på Steam.
Men låt oss fortsätta ändå, för de hypotetiska läsare som befinner sig någonstans mitt emellan.
”Read only memories” är ett med nöd och näppe grafiskt äventyr i samma anda som ”Snatcher” och ”Gabriel knight”. Huvudpersonen (som du får döpa själv) försöker hitta sin försvunna vän i ett futuristiskt San Francisco, där vr-datorer, androider och artificiella intelligenser blivit en lika självklar del av vardagen som flexibla könsidentiteter och bögklubbar. (Nämnde jag att det utspelar sig i San Francisco?) Till sin hjälp har man Turing – en självmedveten och extremt pratglad liten robot som plågas av existentiella tvivel (”Kodades jag att bara uppleva illusionen av fri vilja?”).
Gränssnittet är nästan utmattande troget de antika förlagornas: man betraktar det aktuella rummet ur ett statiskt förstapersonsperspektiv, och kan sedan markera olika objekt eller personer för att antingen titta på, prata med, plocka upp eller kombinera dem. Skärmens klaustrofobiska layout får det att kännas som att man betraktar spelvärlden genom ett brevinkast, som i ett gammalt fmv-spel där den lilla remsan dyrbar grafik omgärdas av blaffiga menyer och logotyper. Det här behövs inte minst för att all dialogtext ska få plats – ”Read only memories” innehåller nämligen oceaner av den. Tyvärr används ett väldigt kompakt pixeltypsnitt för att matcha retro-estetiken, vilket gör all denna text orimligt påfrestande att läsa.
Det går dock att ha överseende med att ”Read only memories” kan leda till viss anspänning i tinningarna. Dels för att det i svallvågorna efter gamergate är befriande med ett spel – för att inte tala om en Kickstarter-succé – som helt otvunget frågar en om man vill bli tilltalad med könsneutrala pronomen, samt om man är köttätare eller ej. Det är en lika avslappnat inkluderande framtidsvision som ett gammalt avsnitt av ”Star trek: The next generation”. Bara betydligt mer stilsäker. Vibrato-darrande vinjetter, Mega Drive-synthar och burkiga datorjinglar gör tillsammans med en Hubbabubba-doftande palett ”Read only memories” till en av årets mest sublima audiovisuella upplevelser.
Så länge du har läsglasögonen på dig.