”Yoshi’s new island” är en enda stor lögn

Låt dig inte luras av Nintendos lama uppföljare

PLATTFORM I den fantastiska dokumentärfilmen ”The imposter” berättas det om hur mästerkameleonten Frédéric Bourdin 1997 lyckades övertyga en amerikansk familj att han var deras försvunne son. Detta trots att Bourdin har bruna ögon, talar med fransk brytning och är sju år äldre än den blåögde sonen.

Det är lätt att låta sig luras om man desperat trängtar efter något.

Jag vet hur det känns.

Fullbordad illusion

”Yoshi’s new island” är en lika stor lögn som Frédéric Bourdins liv. Och inledningsvis gick jag på den utan att ställa några frågor.

Och inte undra på det. Uppföljaren till ”Yoshi’s island” och ”Yoshi’s island DS” är på många sätt och vis en mycket bra imitation. Yoshi skjuter ägg på melonkärnespottande apor och shy guys, skuttar på ballonger över bottenlösa avgrunder och sväljer jättefiender hela.

Illusionen fullbordas av stundtals finfin bandesign och svängig musik. Här finns även några mer eller mindre lyckade sektioner där Yoshi förvandlar sig till olika fordon som styrs med konsolens tiltmekanik.

Unken aura

Men hela tiden gnager en osäkerhet i mig. Saknas det inte något?

Så här i efterhand är diskrepansen så uppenbar att jag skäms. Jag älskar det ursprungliga ”Yoshi’s island” med sin spralliga estetik, men jag hade aldrig gillat det lika mycket om det såg ut som ”Yoshi’s new island”. 3d-modellerna, de suddiga konturerna och det urblekta färgschemat ger spelet en unken aura som efter bara några spelvärldar gör mig smått illamående. Originalets skarpa bläckstreck och starka färgkombinationer frigjorde endorfiner i mig med kärnvapenknallar. Grafiken i ”Yoshi’s new island” är i jämförelse en tunt utspädd sås som ger lika behagliga minnen som ett besök på ett pappersbruk.

Frédéric Bourdin är givetvis betydligt mer intressant som person och livsöde än vad ”Yoshi’s new island” är som kulturellt verk.

Men båda har de fått människor att lura sig själva något fruktansvärt.