Bästa plattformaren sedan Mario galaxy

Rayman origins nära att trumfa Nintendos klassiker

PLATTFORM Michel Ancel är ett geni.

Jag har inte alltid varit helt övertygad om det, trots att jag älskar hans ”Beyond good & evil” och ”King Kong”. Anledningen till att jag tvivlat är att han också skapat Rayman – en av de töntigaste och tråkigaste spelhjältarna någonsin.

Men vi har alla saker på minuskontot. Och varenda liten invändningar bleknar inför ”Rayman origins”, det bästa plattformsspelet sedan ”Super Mario galaxy”.

Egentligen är det inte långt ifrån att faktiskt trumfa Nintendos mästerverk. När det gäller unika idéer och exemplarisk kontroll ligger Mario fortfarande steget före, men ser man till helhetsintrycket blåser ”Rayman origins” förbi som en vaudeville-cirkus fångad i en orkan.

Som en tecknad film

Det här är det snyggaste spelet jag någonsin sett. Jag kan inte ens komma på något att jämföra det med, det spelar i en helt egen division. Både rent tekniskt och konstnärligt är ”Rayman origins” hela tiden enastående. Det är som att spela en tecknad film som inspirerats av Disney lika mycket som Ren & Stimpy.

De mest imponerande monstren har tusen tänder, piggar och klor precis överallt, och sådant maniskt manér att man frestas tro att Jim Carrey mocappat dem.

En bjässe på några ton förföljer Rayman genom en hel bana av hektiskt plattformande, för att sedan bjuda på en av de visuellt galnaste bosstrider jag varit med om. Det slutar med att jag använder hans tunga som trappa upp till den uppspärrade munnen för att plantera min knytnäve i gomseglet.

En annan gigant figurerar bara i bakgrunden och utgör ett hot mest av misstag. Han får nämligen syn på ett vackert slott av is och bestämmer sig för att käka upp det. Det dröjer bara några sekunder innan hans livliga ansiktsuttryck låter oss förstå att det inte var en särskilt bra idé. Snart nog spyr han ut delar av slottet över banan.

Förbluffande bra

Jag skrattar högt och ofta med ”Rayman origins”. Humorn är inte alltid visuell, utan kan lika gärna härledas till ljudeffekterna eller den helt vidunderliga musiken. När man simmar omkring på någon av banorna i Sea of serendipity händer det att en kör av fiskar stämmer upp och ömsom nynnar, ömsom sjunger på ett så vackert nonsensspråk att det får musiken i ”Hitta Nemo” att framstå som rena amatöraftonen.

Plattformandet är lika utsökt designat, uppfinningsrikt och utmanande. Jag är helt förbluffad över hur bra Ubisoft lyckats med speciellt undervattensbanorna, ofta det sämsta inslaget i plattformsspel eftersom få tycks vilja lägga tid på kontrollen. Här är den inget annat än magnifik.

Så länge man är blötlagd, vill säga. Finns det något att klaga på i ”Rayman origins” så är det Ancels beslut att hålla fast vid kontrollschemat för Raymans hår-helikopter, den som låter honom sväva ner mot marken efter ett hopp. Att tvingas trycka på hoppknappen en extra gång och sedan hålla in den för att glida är onödigt plottrigt, och stökar till det i vissa krävande plattformspassager.

Om Shigeru Miyamoto hade fått kvalitetstesta ”Rayman origins” så är den lösningen det första han hade anmärkt på.

Men även det sista.

Jonas Högberg