Dundrande effektuppvisning

Spel med stora robotar – ”mechas” – brukar kunna vara sköna effektuppvisningar. Dunder och brak, öronen ringer. Men de är ofta även sorgligt fattiga under ytan.

”Mechassault” är ett bra exempel på det.

Vi klampar runt med en tjugo meter hög ”mecha” fullpackad med laserkanoner, spränggranater och målsökande robotar.

Ljudeffekterna ger en illusion av tyngd och läckrast är att vi kan rasera hela städer i moln av eld, damm och glassplitter.

Storyn är rena parentesen. Det är krig på nån planet med en mystisk sekt inblandad. Landsättningen går snett, vi är ensamma. Börja meja!

Våg efter våg av fiender. Små, små fotsoldater, tanks och helikoptrar. Och andra robotar som tar hysteriskt lång tid att slå ut.

Även om det i viss mån går att utnyttja byggnader och skogsdungar som skydd blir det mest ett evigt mejande och springande i cirklar. Om roboten sprängs får vi spela om hela nivån igen. Mycket irriterande.

Det går att fajtas mot kompisar och spela på nätet i mars när speltjänsten Xbox Live lanseras. Kan öka livslängden.

Annars blir ”Mechassault” förr eller senare just fattigt. Egentligen levererar det ju bara en ändlös radda måltavlor att avreagera sig på.

Henrik Rudin