Pinsamt bristfälligt sidospår

Assassin’s creed: Liberation är ett viktigt spel – men tyvärr också ett dåligt sådant

ACTIONÄVENTYR Jag ger upp. Jag vågar inte hoppas längre.

Länge fantiserade jag om att en kvinnlig protagonist skulle sätta stopp för ”Assassin’s creed”-seriens uteslutande manliga karaktärsutbud. Men när ”Liberation” släpptes 2012 lärde jag mig istället en svidande läxa: när rätt förutsättningar saknas kan effekten snarare bli den omvända.

”Liberation” var inte bara första gången ”Assassin’s creed” hade en tjej i spetsen. Det var också seriens i särklass svagaste del. Redan från början var det dömt att misslyckas: ett sidoprojekt som landade på den oerfarna Ubisoft Sofia-studions bord, släpptes till bortglömda Playstation Vita, och dessutom tvingades dela releasedatum med huvudseriens efterlängtade trea.

Inte värt risken

Först nu hd-konverteras ”Liberation” till stationära konsoler. Jag kan dock inte påstå att jag är tacksam. Snarare är jag orolig över att den nya versionen helt kommer förinta tron på en kvinnlig protagonist som en tillgång för ”Assassin’s creed”. Vilket är sorgligt – för Aveline de Grandpré är tveklöst den perfekta lönnmördaren.

”Liberation” utspelar sig under 1700-talets New Orleans – en tid då svarta var vita mäns egendom, och vita fruar var troféer. Eftersom den färgade Aveline adopterats av en vit överklassfamilj pendlar hon mellan att vara två saker: kuttersmycke utan önskvärda åsikter, och exotiskt byte för män som inte backar vid ett ”nej”.

En social kameleont

När Aveline klättrar bland hus och samhällsklasser blir jag återigen påmind om hur betydelsefull hon är. Hon låter sig inte begränsas av att hon är en färgad kvinna utan vänder det till sin fördel i uppdragen. Något så simpelt som kläder förändrar hur de fördomsfulla invånarna ser på henne. Hon är fruktad yrkesmördare i den klassiska ”Assassin’s creed”-rocken, kultiverad ung dam i viktoriansk klänning och obetydlig slav i trasor. Genom att läsa av omgivningen kan man i en och samma utstyrsel vinna förtroende, uppröra eller smälta in bland människor. En oumbärlig förmåga för en lönnmördare.

Allt görs mycket smidigare av att Vitans fullkomligt onödiga och tillkrånglade funktioner slopats. Men tomrummet har inte fyllts igen med något bra stridssystem. Istället är det nu så pass simpelt att man bara behöver använda samma två knappar gång på gång.

Buggigt och linjärt

”Liberation” hade behövt en betydligt mer omfattande restaurering om målet var att ge Aveline en chans mot de stora grabbarna. Det dras nämligen inte bara med samma iq-befriade ai-karaktärer och buggar som präglar hela serien. Trots konverteringen är det även okaraktäristiskt fult, då Sofia-studion varit pigg på att uppdatera texturerna på hus men inte på bakgrunder och vatten. Det är även extremt linjärt för att vara ett sandlådespel, med upprepande moment som avklaras på minuter, och en handling som har alldeles för många luckor.

”Liberations” pinsamma brister är nedslående, men samtidigt begripliga. Ubisoft bygger ju ändå sina spel på historieböcker – selektiv fakta som i århundraden nedtecknats av män om män och för män. Precis som många verkliga hjältinnors berättelser kommer Avelines att falla i glömska.

Men i det här fallet är det nog lika bra.

Kerstin Alex