Fantastisk underhållning med fin yta

Monaco: What’s yours is mine är sjukligt roligt – både ensam och i co-op

INBROTTSSIMULATOR ”Monaco” är vad som skulle hända om man klämde in ”Ocean’s eleven” i ett ”Pac-man”-kabinett.

Det är svårt att säga exakt vilken genre ”Monaco” tillhör. Ibland är det strategi, ibland stealth, ibland action. Men en sak är säkert: det är sjukligt underhållande.

Målet: stjäla allt

Spelet handlar om att bryta sig in i och ut ur casinon, fängelser, ambassader och bankvalv för att stjäla allt man kommer över. Det finns fyra huvudkaraktärer när det börjar, alla med olika egenskaper. En av dem kan dyrka lås snabbare än de andra. En annan har en inbrottsapa som hjälper honom samla ihop mynt. En tredje kan klubba vakter medvetslösa. En fjärde kan se var alla vakter befinner sig på ett våningsplan.

Banorna är formgivna som små ritningar som karaktärerna rör sig kors och tvärs över i ett top-down-perspektiv. De kan röra sig fritt i alla riktningar, men bara den del av kartan som är inom deras blickfång för tillfället kläs i grafik och färg. Resten av banan ser ut som en planlösning där rum, dörrar och alarm är utmärkta med symboler eller skriven text. Det gör det svårt att veta exakt vad man har bakom ryggen och var patrullerande vakter befinner sig.

Kaotiskt i co-op

Visuellt har spelet ett fyrkantigt utseende som är tungt på samma sorts symbolik som bandesignen. Ljusstrålar, objekt och figurer är målade i självlysande neonfärger som gör det väldigt lockande att titta på.

Det finns ett fantastiskt roligt samarbetsläge, men det handlar samtidigt mer om högt tempo och rent kaos – som uppstår när alla utlöser alarm och blir upptäckta av vakter på varsitt håll – än om strategisk planering. Singelläget känns mer som en heist-film, och det är där konceptet blommar ut på riktigt.

”Monaco” sätter av för att plundra allt det kan, och du upptäcker snabbt att det kommer över mer än bara värdesaker.

Innan du vet ordet av har det stulit ditt hjärta också.

Carl-Johan Johansson