Snygg men slösaktig manga-adaption

Jojo’s bizarre adventure: All-star battle kan inte mäta sig med genrens giganter

BEAT ’EM UP Karaktärerna i ”Jojo’s bizarre adventure: All-star battle” rör sig som tigrar på vaselin.

Det är inte jag som serverar den liknelsen, det är David Bowie.

”Jojo’s bizarre adventure” är proppfyllt med androgyna män och kvinnor som, likt Ziggy Stardust, vet hur man för sig som graciösa rovdjur. Joestar-släkten, som den utflippadede mangaserien handlar om, är lika modemedveten som den är blodtörstig.

Blixtlås och gröna bebisar

Det märks att det är ”Asura’s wrath”-utvecklaren Cyberconnect2 som ligger bakom speltolkningen ”All-star battle”. Färgerna forsar fram över skärmen medan den saxofontunga musiken springer i åttor kring mitt hjärta.

Fajtandet är minst lika vansinnigt. Vissa slagskämpar har assistkaraktärer à la ”Persona 4: Arena”, vissa slåss till häst (!), vissa använder sig av små ettriga modellflygplan som vapen. En match i ”All-star battle” kan innehålla allt ifrån levande pistolkulor till enorma blixtlås, gravitationsförändringar och gröna bebisar.

Tråkiga spellägen

Tyvärr är det svårt att få en bra överblick eftersom spelet saknar tutorial. De spellägen som står till buds är dessutom tråkiga och manar knappast till att utforska spelmekaniken. Story-läget är kanske den största besvikelsen. Cyberconnect2 har inte orkat bildsätta handlingen, utan nöjt sig med några förklarande textrader mellan fajterna. Ett enormt slöseri, med tanke på det vrickade källmaterialet.

Rår inte på konkurrensen

I grunden är ”All-star battle” utformat som många andra 2d-fighters, och bjuder på superattacker, cancels och guard breaks. Det är dock varken lika djupt eller slipat som sina mer etablerade konkurrenter – kanske gör man bäst i att iställt behandla det som ett partyspel. Det har kommit så sjukt många grymma 2d-fighters de senaste åren (”Street fighter IV”, ”Marvel vs Capcom 3”, ”Blazblue”) att ribban höjts mer än några kilometer vid det här laget. Men även om ”Jojo’s bizarre adventure” aldrig når upp till genregiganternas briljans så har det onekligen en säregen sensuell elegans.

Smidigt som ett kattdjur. Men lite för tamt.