Parodisk vrede med en bitter eftersmak

Asura’s wrath är ett häftigt experiment med stora brister

ACTION Det finns de som förmodligen skulle må bra av att lära sig att hantera sin ilska. Sedan finns det de vars raseri får civilisationer att gå under, planeter att rämna och gudar att slitas i stycken.

Möt Asura. Mannen som skriker så våldsamt att käken är en millimeter från att gå av, vars ögon är en ständigt flammande oroshärd av indignation och vars själva lekamen hotar att förkolnas varje gång vreden kokar över.

”Asura’s wrath” liknar inget annat spel.

Dels är det knappt ett spel överhuvudtaget. Det är mer korrekt att kalla det en anime med interaktiva inslag. Spelet domineras av quick time events, även om det då och då späs ut med förenklad ”Devil may cry”-action och vissa shoot ’em up-sektioner.

Men framför allt är ”Asura’s wrath” en oerhört frisk fläkt på dagens spelmarknad. Det är verkligen ingen ”Akira” eller ”Paprika”. Men i spelvärlden får du leta länge för att hitta något lika unikt och spännande.

Svårt att inte bli imponerad

Asura är en av de åtta halvgudar/väktare som skyddar mänskligheten på Gaia från planetens inneboende ondska, Gohma. Efter att ha blivit förrådd och mördad av sina gelikar vänder Asura åter från de dödas land 12 000 år senare för att hämnas och rädda sin dotter som är i kuppmakarnas händer.

Och det är ungefär här som Asuras topplock går för första gången. Hans ilska är monumental, så parodiskt over the top att det är svårt att inte bli lite imponerad. Hans hängivenhet är lika lätt att beundra: inte ens när alla hans armar slitits av ger han upp – han blir bara ännu argare.

”Asura's wrath” är en ohelig mix av hinduistiska influenser, sci-fi och japansk berättarkonst. Det spretar åt alla möjliga håll och kanter, och det är omöjligt att inte blåsas med av den virvelvind av vansinne som Capcom och Cyberconnect 2 piskat upp.

Faktum är att jag inte heller har några som helst problem med quick time event-sekvenserna, eftersom knapparna och spakarna hela tiden representerar samma saker. A-knappen är till exempel hopp, medan Y-knappen är en saftig smäll. Man får dessutom gott om tid på sig att utföra dem, och missar man är det tack och lov inte lika med automatisk game over.

Tappar tempot

Det är när ”Asura’s wrath” kommer in i andra andningen som spelet börjar upprepa sig och tappa tempo. De ordinära striderna mot Gohma-gorillorna och -noshörningarna blir allt vanligare, och även om stridssystemet är helt okej har det en bra bit upp till genregiganternas topp.

Bossarna håller samma ojämna kvalitet. Fajten mot gudaskarans överviktige mobbare Wyzen är underbart fånig medan läromästaren Augus bjuder upp till en fantastisk envig på månen – men i övrigt är bosstriderna märkligt nog generiskt lika.

Mellan varven är ”Asura’s wrath” en vansinnig tour de force som bågnar av entusiasm, charm och nyckfulla infall. Samtidigt plågas det av ett omständligt mittenparti som lika gärna kunde klippts bort, lite för många tråkiga bossar och en gubbslemmig attityd som börjar bli alltför vanlig i just Capcom-producerade spel.

Mitt kanske största problem är en bisarr sekvens där Asura och Augus tar ett dopp i en varm källa innan sin strid och blir serverade förfriskningar av två tjejer med skumpande jättelökar. Den galne hämnare som fortfarande tycks sörja mordet på sin fru förvandlas helt plötsligt till en dreglande dönick som förlorar sig helt i damernas dekolletage.

Ilskan i hans blick har falnat. Och nu är det istället jag som är arg.

Jonas Högberg