Makaber fortsättning på Telltales fabel

Men fjärde episoden av brutala The wolf among us ger oss även en chans att andas ut

NOIR (Den här texten innehåller spoilers för serien. Om du inte spelat tidigare episoder läser du vidare på eget bevåg.)

”Tiderna har inte blivit mer våldsamma. De har bara blivit mer televiserade.”

Citatet kommer från en krönika i Rolling Stone. Författaren heter Marilyn Manson – som skrev den efter att ha bevittnat reaktionerna på massakern vid Columbine.

Jag kommer att tänka på det här i inledningen av ”In sheep’s clothing”. Huvudpersonen Bigby Wolf sitter i sin sunkiga etta med bröstet fullt av silversplitter och en vänsterarm som fått en extra armbåge. En ganska grafisk scen följer där en doktor plockar ut kulsplittret ur hans kropp samtidigt som Bigby själv stoppar tillbaka benpipan, som sticker rakt ut från underarmen, under skinnet igen i en av de mer makabra quick time-sekvenser jag har sett.

Det gick inte så bra för Bigby i slutet av ”A crooked mile”. Jag är säker på att någon kommer att få betala för det här så småningom.

Vandrar över lik

Våldet är den hittills mest intressanta aspekten av ”The wolf among us”. Det är som om det är där för att påminna oss om fablernas sanna natur. Alla som någonsin slagit upp en bok av Bröderna Grimm i dess originalöversatta, barnförbjudna version vet att folkkära sagor är mer fullproppade av seriemördare och psykopater än valfri säsong av ”Criminal minds”. Det är inte så att Bill Willingham behövde anstränga sig särskilt hårt för att hitta konflikter när han skapade ”Fables” (serien som ”A wolf among us” bygger på). Våldet och de depraverade figurerna fanns redan där. Allt han gjorde var att problematisera det.

På samma sätt problematiserar ”The wolf among us” vår relation till tv-spelsvåldet. Vi brukar lära oss genom konventionell speldesign att den enklaste vägen från punkt A till punkt B går över ett lik. Vi blir normalt sett belönade för det här, både storymässigt och karaktärsmässigt.

Korruption i Fabletown

Bigby, å andra sidan, åker på stryk hela tiden – trots att han ofta delar ut tiofalt värre i gengäld. Det här är en del av den noir-romantik som gör honom så oemotståndlig. Actionsekvenserna är någonting man uthärdar snarare än vinner, och man gör det eftersom fablerna inte är särskilt civiliserade av sig. Det finns inte en enda konfrontation hittills i säsongen som har fört någonting gott med sig. Det ständiga knytnävssvingandet, hur mycket spelaren själv än håller tillbaka, har en negativ inverkan på relationerna till de andra karaktärerna. Framförallt till Snövit, som på ett rent emotionellt plan är den som står Bigby närmast.

”In sheep’s clothing” är en episod som drar ner på tempot avsevärt. Den lyckas ändå klämma in den kanske bästa fightingscen jag sett i år, mot en fantastiskt gestaltad Jersey-demon, men det mesta av den handlar om att ligga ett steg efter.

Sparka på de som ligger

Ju mer Bigby nystar i härvan kring The Crooked Man, desto tydligare blir det att det är en figur som lyckats växa och bli så mäktig på grund av att Ichabod Cranes korrupta styre lämnat Fabletown djupt segregerat. Många av dess invånare är brutna figurer som behöver The Crooked Mans hjälp för att över huvud taget överleva, även om den är dyrköpt. De har tappat tron på huvudkontoret, och det är svårt att klandra dem. Deras fientlighet mot Bigby har för det mesta mer att göra med hans arbetsgivare än hans natur. Det blir med det här i åtanke allt svårare att motivera hot och konfrontation. Hur upprätthåller man lag och ordning när det involverar att sparka på de som redan ligger?

Välbehövlig vilopaus

Hela ”In sheep’s clothing” känns som en storymässig bro. Bigby är bruten och blåslagen efter att ha tappat fattningen totalt i förra episoden, men känslan är att det värsta fortfarande ligger framför honom.

Själv uppskattar jag temposkiftet. ”The wolf among us” har hittills bränt sig igenom storyn i en rasande hastighet och lämnat ganska lite tid för reflektion. Bigby öppnar dörrar med skallen (bokstavligt talat) och får tag på information med trubbiga redskap. Här börjar spelet istället att söka efter en bättre tajming, en som har mer att göra med en trevande atmosfär i bakgrunden.

Du skulle antagligen kunna skippa den här episoden helt och hållet utan att missa en enda viktig detalj ur den övergripande storyn, men poängen behöver inte alltid vara att introducera nya twistar. ”In sheep’s clothing” är en liten vilopaus, en chans att hämta andan, både för Bigby och oss själva. Med Cranes fiffel och Fabletowns misskötsel ute i ljuset börjar Bigby ifrågasätta vem han egentligen jobbar åt, och i vilket syfte. Vänner distanseras och relationer närmare sig bristningsgränsen. Och för varje ny plats han besöker blir bilden av Fabletown som ett modernt Hooverville allt tydligare.

Varken jag eller Bigby befinner sig på en bra plats när episoden slutar. Och som alltid finns det någon som kommer att få betala.

Carl-Johan Johansson