Telltale är inte HBO – tack och lov

The wolf among us är en deckare med sundare kvinnosyn än True detective

NOIR (Den här texten innehåller spoilers för serien. Om du inte spelat tidigare episoder läser du vidare på egen risk.)

”You think I like being an old woman in these stories? The men are heroes, the ladies are whores, and the old hags like me get to watch everyone they love die.”

Halvvägs in i ”A crooked mile” kommer Telltale slutligen till den poäng som de spenderat de tidigare två episoderna på att formulera. Bigby och Snövit är på jakt efter Ichabod Crane, som i förra episoden antog rollen som den här berättelsens antagonist, och spåren leder dem så småningom till en häxa (som är hämtad från den amerikanska folksagan ”Aunty Greenleaf and the white deer”) som säljer förtrollningar åt tvivelaktiga figurer. Greenleaf uttrycker en frustration över att tvingas vara ett rent plotinstrument i en berättelse som präglas av så tydliga genrekonventioner, och hennes ord ringar in någonting som hittills legat i bakgrunden och ruvat:

Kriminalsagor av den här typen följer ofta en väldigt förutsägbar formel.

Skevt maktförhållande

HBO:s senaste hitserie, ”True detective”, handlar om två detektiver som jagar en seriemördare i Louisiana. Berättelsen sträcker sig över 17 år tidsmässigt och använder ibland voiceovers från en samtida storyline där Matthew McConaughey och Woody Harrelsons karaktärer intervjuas om fallet som de löste på 90-talet. Vad de berättar går ofta tvärtemot vad som faktiskt hände. De utelämnar detaljer, ljuger och mörklägger mord. Framförallt verkar de ha en mer nobel uppfattning om kvinnorna i sina liv än den som de facto visas genom serien. Kvinnorna i ”True detective” är sällan mer än ett bakgrundsbrus, en utfyllnad, föremål för den manliga blicken att fastna på. De driver de manliga karaktärernas berättelser framåt genom att erbjuda eller undanhålla dem sex. De är fast i tydligt definierade roller i en värld där det manliga machoperspektivet dominerar varje aspekt av fiktionen.

”True detective” – en utmärkt serie, för övrigt – har fått en del kritik för hur den marginaliserar de kvinnliga karaktärerna. Kritiken handlar inte om huruvida de passar in i världen i ”True detective”, ska understrykas, utan snarare om hur och varför världen i ”True detective” ser ut som den gör. Varför berättar vi en viss typ av historier om och om igen, där maktförhållandet mellan kvinnor och män är så skevt?

Karaktärer i förändring

Om det finns en självmedveten poäng i ”The wolf among us” (och det gör det) så handlar den om just det här. Willinghams ”Fables” har alltid haft som drivande idé attt visa hur sagor, och med dem deras karaktärer, förändras under olika tidsåldrar. De anpassas för att spegla det rådande samhället.

På liknande vis handlar ”The wolf among us” om det deprimerande i att karaktärerna håller på att fastna i människovärldens enögda historieberättande. Sagofigurerna är fast i åttiotalets depraverade New York, och Fabletown är i alla avseenden en produkt av sin omvärld. Klassklyftor, fattigdom, missbruk och prostitution är ständigt närvarande. Alla dessa färgsprakande fabler är på väg att förvandlas till birollsinnehavare i ännu en detektivberättelse där männen är hjältar och kvinnorna är horor, sexobjekt eller irrelevanta.

Vargen kommer

Telltale är emellertid inte HBO. Istället för att förpassas till bakgrunden får Snövit allt mer utrymme ju längre historien utvecklar sig. Interaktionen mellan henne och Bigby handlar istället om att dekonstruera vad som i filmteori kallas för ”the male gaze”. När Bigby i ”Smoke and mirrors” exempelvis försöker rättfärdiga sin tortyr av Tweedle Dum med att han trodde att han förlorat henne avfärdar hon honom med orden att hon inte är hans att förlora. Ju mer Bigby beter sig som en överbeskyddande man, desto mer ur synk är han med Snövit och själva kärnan i berättelsen. ”The wolf among us” har balanserat dialogen, och genom den relationen som uppstår mellan de två karaktärerna beroende på spelarnas input, på ett imponerande vis.

”A crooked mile” är en mellanepisod som känns betydligt kortade än de två tidigare, men den håller samma jämna klass. Stort fokus ägnas åt hur saker ser ut kontra vad de egentligen är, och det här inkluderar Bigby själv. Är han en ny man som söker försoning med Fabletowns invånare efter att ha plågat så många av dem i folksagorna? Eller är han ett monster som lyckas lägga band på sig själv för det mesta men i hemlighet gillar när saker och ting går fel?

Skiter i konsekvenserna

Kanske är han lite av båda. Svaren på frågorna i det här spelet är sällan svartvita, och Telltale lyckas skapa en förståelse för de känslor som ligger och bubblar under ytan. I en sekvens mot slutet av ”A crooked mile” tappar Bigby äntligen fattningen och hulkar ut totalt. Det är en fantastisk scen. Det går nästan att ta på den råa kraften och det blodröda vansinnet när han drivs över gränsen och slutligen uppenbarar sig i full varulvsform. Och vad som händer sedan är, likt i den första episoden, någonting som jag inte är särskilt stolt över. Jag väljer att bete mig som en vilde. Trots att jag jobbat så hårt för att övertyga omgivningen om att det finns mer i Bigbys karaktär än monstret som lurar under ytan. Men precis som Bigby är jag den här gången arg, och en karaktär i synnerhet har jävlats med mig en gång för mycket. Jag är medveten om att mina handlingar kommer att ha konsekvenser och jag skiter totalt i det.

Att Telltale lyckas provocera fram de här reaktionerna säger en del om hur skickliga de är på att manipulera berättelsen. Och vad som står klart efter den tredje episoden av ”Wolf” är att ”The walking dead” inte var en engångsföreteelse. Alla kan skildra en medryckande historia en gång, särskilt när de baserar den på någon annans arbete. Det är svårare att upprepa bedriften. Men det är just vad de håller på att göra här, och anledningen är uppenbar.

Telltales styrka ligger inte i de specifika berättelserna eller världarna, utan i sakerna som de väljer att skildra genom dem.

Utse årets spel – i vår stora läsaromröstning Guldstickan!

Carl-Johan Johansson