Kommer med en fallskärm
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-20
"Medal of Honor: Airborne" brottas med ett kulregn av spelmekaniska missar
"Airborne" skulle komma som en skänk från ovan.
"Airborne" skulle befria inte bara Europa utan också Andra världskriget–genren från dess hårt snitslade eldstrider.
Vilken tur att det kom med en fallskärm ändå.
Det är med en sådan varje uppdrag börjar när nu klassiska "Medal of honor"-serien riktar sitt gevär mot en ny generation spelkonsoler. Men nydanandet – att spelaren kan landa där den vill på varje bana – fungerar bättre i teorin. I slutändan tvingas man ändå in i en alltför välbekant linjär mall av tysk kanonmat, pansarvagnar, stränder i Normandie och sönderbombade städer i Holland.
Och även om friheten i attacken från himlen bitvis känns relevant brottas "Airborne" med ett kulregn av spelmekaniska missar. Checkpointsystemet är vedervärdigt omodernt. Träffar på fienden registreras inte varje gång. Rekylen i vissa av vapnen är horribel. Och en helt förvirrad AI gör allt för att påminna en om vilka oförlåtliga brister spelare fortfarande måste stå ut med, hösten 2007.
Möjligheten att uppgradera sina vapen är ett roligt och förmildrande inslag.
Men till slut önskar man återigen att Andra världskriget faktiskt ville ta slut – även i spelvärlden.
Peter Ottsjö