Förstklassigt koncept – bristande mekanik

Puppeteer är ett vackert spel – som går på rutin

helskärm

PLATTFORM ”Puppeteer” är ett spel om en galen marionettmästare på månen som fångar barns själar.

Men det finns en annan marionettmästare också. Han heter Gavin Moore och det är han som både skrivit och regisserat spelet.

Moore har skapat en pulserande pastisch på europeiska sagor och klassiska kulturbärare – omstöpta enligt den maniska berättarkonst som Terry Gilliam och Tim Burton gjort sig kända för. Här återfinns bland annat en manodepressiv vampyr, en ”Alice i underlandet”-kanin cyklande på en klocka, samt en solgud som cosplayar Abraham Lincoln.

Fascinerande världar

Världarna de här märkliga figurerna rör sig i är än mer fascinerande, mycket tack vare den fina dockteater-inramningen. Dammiga vilda västern-städer, murkna kyrkogårdar och blomstrande undervattenssamhällen byggs upp och fälls ihop i ultrarapid framför spelarens ögon. Det är frestande att berömma det hela med en lika storslagen Shakespeare-monolog som många av karaktärerna gärna förlorar sig i.

Moore har på det stora hela gjort ett förstklassigt jobb med konceptet – synd då att den inte kompletteras av själva speldesignen.

Bossarna besvikelser

”Puppeteers” huvudperson, den lille nickedockan Kutaro, är nämligen en högst medioker plattformshjälte som förlitar sig på billiga quick time events och uttjatade tillhyggen som bomber och änterhake. Saxsvärdet kan förvisso användas som listigt och lustigt flygredskap genom att låta Kutaro klippa sig fram genom pappmoln på himlen, men det är den enda egna idén som imponerar.

Särskilt besviken är jag på spelets bossar som alla följer samma mönster – med några få undantag. Bombandet av pumpamonstrets sockeranfrätta tänder är till exempel en humoristisk höjdpunkt.

Det är inte tu tal om att ”Puppeteers” sköna karaktärsgalleri, vackra kulisser och inspirerade dialogmanus förtjänar en storpublik.

Men själv kan jag inte sluta stirra på trådarna som håller hela konstruktionen uppe.