Ett fantastiskt fyrverkeri

Det mörka, hotande väsendet Sin utplånar huvudpersonen Tidus värld och slänger honom tusen år framåt i tiden. Där väntar en mycket söt flicka som kanske kan ha kraft att stoppa ondskan.

Rollspelens mesta tungviktare ”Final fantasy” är tillbaka. Med besked.

Spelet är en suverän teknisk bedrift. Häftiga 3D-miljöer, skrämmande monster, dundrande effekter och mer actionfyllda strider än tidigare. Ibland växlar spelet till de mest fantastiska, datoranimerade sekvenser. All viktig dialog framförs av bra skådespelarröster och den vackra musiken fulländar upplevelsen.

Men liksom i biofilmen ”Final fantasy” känns storyn ofta oengagerande och utan verklighetsförankring. Storslagna gudsteorier krockar med dråpliga avsnitt. Dramaturgin går oftast ut på att hålla oss i okunnighet men ändå drämmer man till med överraskningseffekter och trixar till det ännu mer med kluriga vändningar. Kan bli riktigt tröttande.

Nej, ”Final fantasy” handlar mer om att luta sig tillbaka och njuta av fyrverkerierna än att lyssna på vad spelmakarna har att säga.

Henrik Rudin