”Elden Ring” känns som ett ”Zelda breath of the wild” för vuxna
Man ska aldrig ta ut segrar på förhand.
Men efter att ha provat ”Elden Ring” en helg är jag i princip så övertygad man kan bli.
Det gav svar på allt... förutom den största delen av dem alla.
Jag är obeskrivligt taggad på ”Elden Ring” som kommer 25 februari nästa år.
Ni som vet, ni vet.
Men för er stackare som inte har en aning om vad det handlar om kommer här en snabb bakgrund:
Det finns en japan vid namn Hidetaka Miyazaki. Denna spelregissör verkar inte kunna göra något annat än mästerverk.
Samtliga delar i ”Dark Souls”-serien har fått 
i Aftonbladets recensioner. Även syskonspelet ”Bloodbourne” fick högsta betyg – och den polerade versionen av ”Demon’s souls” skulle jag nog hålla som den främsta PS5-exklusiva titeln till dagens datum.
Vad som främst kännetecknar dessa spel är att de är svinsvåra. Det är en stor del av charmen. Man känner sig utlämnad och kan aldrig slappna av. Känslan av att då fälla en stor boss på 511:e försöket saknar fan i mig motstycke i spelvärlden. Sen har de förstås andra dragningskrafter, som urläckra monster, vansinnigt coola miljöer och ett otroligt inbjudande stridssystem.
Game of Dark souls?
Om det är något som hittills har saknats är det en begriplig story. Jag älskar alltså de här spelen, men fattar ärligt talat knappt vad de handlar om. Det säger en del om spelkänslan det.
Nåja. Kommande ”Elden Ring” känns då som en ”match made in heaven”. Varför? Jo, det är ett samarbete mellan Hidetaka Miyazaki och George R.R. Martin, författaren bakom ”Game of Thrones”-böckerna. De har alltså hjälpts åt att skriva storyn och byggt upp karaktärerna. Men mer om det snart.
För den gångna helgen fick jag köra en typ av demo av spelet i ett ”Early access closed network test”. Utvecklarna på From Software provar flera nya grejer. Den största är förstås att spelet är av open world-karaktär.
Resultatet är att det inte känns lika genomgående rått, kallt och jävligt som vi är vana vid. Istället är det mer levande och äventyrligt. Med all tänkbar respekt för referensen här, men det känns som ”Zelda: Breath of the wild” för vuxna.
Det är många smådetaljer som gör det mycket friare än förr. Man kan smyga och hoppa, till exempel. Det gör en rejäl inverkan på striderna det.
Och vi måste prata om hästen (eller vad det nu är). Jag har spelat många spel där man kan strida från hästryggen. Men det här var nog bland de smidigaste jag upplevt. Superenkelt att styra. Episkt att vara en del av.
Första dagen med denna testversion av ”Elden ring” investerar jag närmare sju timmar i en karaktär. De häftigaste stunderna var från hästryggen, där jag med lans i högsta hugg tog upp kampen mot en bergsjätte och en drake. Lycklig som ett barn på julafton.
Ändå fattar jag ingenting
Så ja, mekaniken finns där. Man känner mycket väl igen sig i allt som fått oss att älska i synnerhet ”Souls”-serien. Det är också rejält många ingredienser som, än så länge, tycks ta detta spel till nya nivåer. Utöver ovan nämnda nyheter introduceras en dag- och nattcykel, man kan tillverka föremål, mer i detalj skräddarsy sin karaktär, världen blir den i särklass största hittills och ja, mycket mer.
Jag tror inte på jinx. Det känns så självcentrerande. Däremot tror jag ännu mer nu än tidigare att ”Elden ring” har stor chans att bli ett av 2022:s mest kritikerrosade spel.
Men George R.R. Martins touch då? Jo, det är väl bara den som saknas så här långt.
För nu har man läst på om spelet och sett det videomaterial som släppts. Fan, jag har ju till och med varvat ”demon” på allt den hade att erbjuda.
Ändå sitter jag här, precis som förr, och fattar typ ingenting. Men älskar det likförbannat.
Förhoppningsvis klarnar storyn när allt är färdigt och klart sen. För med en mer direkt och greppbar historia, där man som spelare helt enkelt förstår sin plats, känns det som att ”Elden Ring” kan nå en höjd som få andra spel varit uppe på i historien.
Jaja, ta i trä.