”This war of mine” är ett riktigt krigsspel

Briljanta lilla spelet visar en sida av kriget som Call of duty och Battlefield blundar för

DRAMA Jag kommer inte minnas 2014 för ”Destiny”, ”Super smash bros” eller Oculus Rift.

Utan som året då ”Call of duty” slutligen blev en parodi på sig självt.

Scenen som blivit utskrattad av hela spelvärlden utspelar sig under en begravning i nya ”Advanced warfare”. En brun träkista ligger redo att jordfästas på en kyrkogård. Omkring den står soldater i givakt. Folk gråter i bakgrunden. Det är då det händer: ett meddelande dyker upp mitt på skärmen.

”Press [F] to pay your respects.”

När du har skrattat färdigt och till sist trycker på F reser sig menige Mitchell, vandrar fram till kistan och vilar en sörjande hand på kistlocket ett ögonblick. Och sedan står du där i svårmod och känner hur känslorna sköljer över dig. Eller mer troligt: du känner ingenting alls, för hela scenen är så jävla absurd.

Sörj – och ladda om

”Call of duty” är ett perfekt exempel på ett spel som varken förstår sorg eller känslomässig kommunikation.  Det använder ett och samma kommando både för att sörja och för att ladda om ett vapen, som om du utförde en syssla. Sledgehammer har kanske aldrig varit de skarpaste spelutvecklarna (studion drivs av Glen Schofield som har en tendens att bli upphetsad över ingenting) men med ”Advanced warfare” satte de ändå en ny slags standard för imbecill speldesign. Hade de lagt ribban lägre skulle den nuddat marken.

Det är i just sådana ögonblick som jag är oändligt tacksam för att det finns spel som ”This war of mine”.

Ett spel om överlevnad

”This war of mine” är inspirerat av belägringen av Sarajevo under Bosnienkriget. 14 000 människor miste livet under de fyra år den pågick. Det är den längsta belägringen av en stad i modern historia.

”In modern war you will die like a dog for no good reason” står det innan spelet startar. Citatet är välkänt. Det kommer från en artikel av Ernest Hemingway som publicerades i Esquire i september 1935, bara några år innan andra världskriget inleddes. Texten är en betraktelse av krig från någon som har varit där och sett kulorna skala bort alla romantiska lager från den patriotiska myten. Det finns ingenting vackert eller fint över väpnad konflikt, och döden är ofta hemsk och utdragen. Folk som har turen att bli skjutna i huvudet dör ibland kvickt. Resten lider som hundar.

”This war of mine” skildrar levandsförhållandena för en grupp människor som tvingas att ta sin tillflykt i en ruin av ett övergivet hus under ockupationen. Väggarna skakas av granatattacker och hustaken är fulla av krypskyttar som tvingar dem att hålla sig inomhus om dagarna. Om nätterna smyger de sig ut i staden och försöker utforska omnejden på förnödenheter som kan hjälpa dem att överleva morgondagen. Konservburkar förser dem med mat. Träbitar och metallskrot används för att tillverka vapen, redskap och sängar. Saker som rent vatten är en bristvara eftersom inga kranar fungerar, men med rätt delar kan du bygga ett litet filtreringssystem för regnvatten.

Försvar – inte angrepp

Spelet är någonting så ovanligt som en skildring av krig där perspektivet inte är låst bakom ett vapensikte. Det finns förvisso vapen, men det handlar huvudsakligen om trubbiga knivar som bankats ut av tillplattade aluminiumrör, eller om rostiga pistoler som faller sönder. Och de används i huvudsakligt syfte för att försvara sig från plundrare och rövare. Det är inte kampen mot en tydligt definierad fiende som står i centrum, utan den mot svälten, sömnbristen och paniken som blir allt mer tilltagande i takt med att konflikten eskalerar.

Världen i ”This war of mine” behandlar alla karaktärerna med fullständig likgiltighet. När som helst kan de falla offer för en krypskytt, eller en annan plundrare som förråder dem på en mörk bakgata när de sänkt sin gard. En ung flicka som jag använder för att leta efter medicin och bandage segnar plötsligt ner utanför ett sönderbombat hotell med en kula i bakhuvudet. Dagen efter när hon inte kommer hem igen vägrar en annan av överlevarna att gå upp ur sängen. En annan vill inte längre äta. Det här är simpla små system som interagerar med varandra, men de får karaktärerna att kännas genuina.

Ett fruktansvärt brott

Det finns scener i det här spelet som jag ångrar bittert i efterhand. Varje kväll ställer det en mängd frågor till mig: Hur långt är du beredd att gå för att överleva? Var går gränsen mellan självbevarelsedrift och grymhet? Bär du vapen med dig under dina upptäcktsfärder, och om så är fallet – är det för att skydda dig från angrepp? Eller är det för att du innerst inne vet att det bästa sättet att få tag på förnödenheter är att hota en skräckslagen familj som ockuperar en övergiven villa i området?

En desperat kväll begår jag ett fruktansvärt brott för att rädda livet på en av mina egna som inte ätit på en hel vecka. Jag rationaliserar handlingen genom att tänka att en omöjlig situation ställer omöjliga krav. Empati är en lyx som vi bara har råd med när vi själva är säkra på att vi kan överleva. Ändå är det med tunga steg jag beger mig hem igen den natten.

Det står någon utanför dörren och ringer på när jag vaknar nästa morgon. Det är grannfamiljen som erbjuder mig lite av deras egenodlade mat utan att kräva någonting i gengäld. ”Vi måste se efter varandra. Vi befinner oss i den här situationen tillsammans”, säger de. Under tiden känner jag mig som en mask. Jag vill bara sjunka genom golvet.

Fyller ett gapande hål

”This war of mine” är en betraktelse av krig från under de spillror som vi vanligtvis lämnar efter oss i krigsspel. De här karaktärerna är inte redo för ett krig. De flesta av dem kan ingenting om militär strategi och automatvapen. Det finns någonting djupt rörande i betraktelsen att de inte bara kräver fysiskt underhåll utan också mentalt för att inte falla offer för depression i sin söndertrasade vardag. Små men viktiga saker, som exempelvis några böcker du lyckas rädda från en sönderskakad skolbyggnad. Eller lite musik som ekar från en brusig kortvågsradio som du lyckats improvisera ihop med hjälp av övergiven elektronik.

Det är ett väldigt ovanligt spel. Och det fyller ett gapande svart hål i en spelvärld där utvecklare tror att de kan provocera fram känslomässiga reaktioner genom att beordra dig att trycka på knappar. När det här året ska summeras är det inte ”Call of Dutys” infantila skildring av väpnad konflikt i form av ett lagspel med belöningar som jag kommer att minnas när någon nämner krig, utan dagarna av svält i ett ruckel någonstans i Sarajevo.

”This war of mine” handlar om överlevnad, men framförallt handlar det om vad den kostar. Det erbjuder inga lätta svar eller moraliserande livsläxor. Istället låter det dig trampa ut en egen väg och sedan hantera konsekvenserna. När det väl är över lämnar det dig med en klump i magen.

Det har aldrig funnits mindre att älska i ett krigsspel. Och det faktumet gör det omöjligt att inte älska spelet.

Carl-Johan Johansson