Sunkiga stringtrosefantasier

Den häpnadsväckande sexismen begraver alla goda avsikter i Danganronpa 2

ÄVENTYR I mina händer håller jag så höggradig objektifiering av kvinnokroppen att det är ett under att de ännu inte drabbats av allergiska utslag.

Ett par timmar in i Playstation Vita-detektiväventyret ”Danganronpa 2: Goodbye despair” dyker en scen upp som för alltid gett mig nya associationer till uttrycket ”korvfest”: under en middagstillställning ramlar en av de kvinnliga studenterna på Hope Springs Academy och landar på ett märkligt sätt. Samtidigt som orden ”spread eagle” sakta dyker upp och försvinner över hela skärmen bjuds man på en stillbild där hon ligger kullfallen med benen pekandes rakt upp i vädret. Det enda som döljer hennes kön är en tallrik med plockmat, och hennes späda handleder har blivit uppbundna i ett slags bondage bestående av... ett gäng delikatesskorvar. En av spelets karaktärer som iakttar det hela kommenterar: ”Wow, an erotic scene! Now that’s fan service!”.

Sjuka inslag

Någonstans mitt i all denna absurditet kan man förstås ana en tillstymmelse till kritik riktad mot den sexism som präglar stora delar av världen, och därigenom stora delar av spelvärlden. I sättet som vissa av de ”erotiska” scenerna utspelar sig på och i tonen som vissa av de sexistiska kommentarerna har. Somliga gånger är det alldeles uppenbart att de bara existerar för att driva med det fåtal kåtsvettiga gamers som – när de inte är upptagna med att hata Anita Sarkeesian – på riktigt uppskattar den här typen av sjuka inslag i sina spel. Men oavsett intentioner är det ett minst sagt problematiskt sätt att framföra eventuell kritik på.

Berättare: kanin i balettkjol

Vilket är väldigt synd: för under lagret av japanska stringtrosefantasier som ligger som ett sunkigt täckte över stora delar av ”Danganronpa 2” finns en hyfsat underhållande Cluedo-historia. Som spelare hamnar man mitt i en helknäpp ”slow motion”-version av ”Battle royale” där man tillsammans med 15 andra studenter blir avlämnad på en öde ögrupp mitt ute i havet. Berättarrösterna är en rosa kanin i balettkjol, respektive en svartvit björn med mord i sinnet. Den senare tvingar alla studenter att delta i en sadistisk lek: bara den som dödar en av de andra studenterna och lyckas undkomma utan att bli avslöjad under en efterföljande rättegång får komma hem igen. Och så börjar ett spel som går ut lika mycket på att klicka sig genom kvartslånga ”visual novel”-sekvenser, som på att vandra runt i de olika öarnas bebyggelser från ett 3d-perspektiv och utforska omgivningarna. Någonting som hela tiden leder fram till nya rättegångar fyllda av trots allt ganska roliga ”whodunit”-pussel.

Som tyvärr inte går att ta till sig fullt ut på grund av all objektifiering.

Kritiken faller platt

Vissa kommer förstås att försvara ”Danganronpa 2” på samma sätt som utvecklarna gör det. Nämligen genom att hävda att allt – hö hö! – bara är på skämt.

Själv känner jag att det är lite som människor som på allvar tycker att man ska kunna skämta om allt – rasism, våldtäkt och you name it – i alla lägen, för att man därigenom ”vågar närma sig tabubelagda ämnen”. Något som förstås kan vara en vettig poäng att göra. Ibland.

Men i de allra flesta fall kan man också göra en poäng av att människor som skämtar om de här sakerna bidrar till att göra företeelserna mer normaliserade, eller kränker de utsatta. Och i ”Danganronpa 2”:s fall kan man torrt konstatera att alla ansatser att kritisera äcklig sexism grumlas av utvecklarnas märkliga sätt att göra det på.

Eller rättare sagt: av deras egna äckliga sexism.

Jakob Svärd