Snöpligt sniken stora stöten-simulator

Payday 2 är kittlande underhållning – men bara de första gångerna man spelar

ACTION Jag har ett berg av pengar på bordet framför mig.

Trots det har ett spel sällan fått mig att känna mig fattigare.

Egentligen är uppföljaren till svenska Overkill Softwares ”Payday: The heist” från 2011 en sjysst stora stöten-simulator med spännande speldesign och ett pulserande soundtrack. Men det är lika lätt att leta fel i ”Payday 2” som det är att njuta av det.

Blir långtråkigt

Att med sina co-op-kamrater kliva in i en bank, tvinga ner civila på golvet, börja borra sig in i bankvalvet och vänta in polisens piketstyrkor på strategiskt valda positioner vid utgången är kittlande underhållning – första gången.

Femte, sjätte och sjunde gången jag intar samma bank är det lätt att börja ifrågasätta de återkommande uppdragen och hela upplägget. Vissa saker varieras, som placeringen av vakter, valvet och flyktbilen, och ju bättre utrustning man har desto lättare blir det att satsa på stealth – vilket givetvis ger samma uppdrag en helt ny dimension.

Svindyra uppgraderingar

Problemet är att det tar sådan tid att tjäna pengar. Spelet låter mig nämligen bara använda några få procent av de enorma byten jag tillskansar mig – samtidigt som nya vapen och uppgraderingar är svindyra.

Den märkliga ekvationen gör att ”Payday 2” känns som ett sniket free-to-play-spel. Med skillnaden att man här inte ens tillåts betala för att vinna.