Kan ställa fps-genren på huvudet

Microsoft-exklusiva Titanfall ser ut att bli en makalös comeback

FPS Bobby Kotick kan vara en kall jävel.

Fråga bara Vince Zampella och Jason West.

Duon var länge tongivande i arbetet med en av världens största spelserier, den gyllene mjölkkon ”Call of duty”. Men plötsligt föll de i onåd hos utgivaren Activision och anklagades av högsta hönset Bobby bland annat för att ha ”gått bakom ryggen” på sin arbetsgivare. När de väl sparkats från sina chefspositioner på ”Cod”-studion Infinity Ward följde några jobbiga år då de hamnade i en rättslig dragkamp om uteblivna royalties och hängdes ut inför en gapande spelvärld.

Nu får de oss att spärra upp munnen igen.

Men inte för att de gjort någonting fel. 

Utan för att de gjort allting rätt.

Mytologisk comeback

”Titanfall” är ett blytungt actionspel som ser ut att bilda en krater djup och bred nog att rymma Atlanten när det slår ner i mitten av mars. Här är de fallna speljättarna äntligen tillbaka med en comeback så storslagen, så tätt omgärdad av symbolik att den skulle kunna vara hämtad ur grekisk mytologi.

Eller åtminstone en ”Call of duty”-trött spelares våta drömmar.

I centrum för den stundande revanschen står titanerna: enorma krigsmaskiner som ser ut som containrar men rör sig som katter. Det spel som stöpts kring dessa giganter kommer – om betans två kartor och tre spellägen får vittna om någonting – att bli helt annorlunda än de slaggprodukter som runnit ut ur Activisions fabriker och rätt in i Pewdiepie-generationens hjärnor de senaste åren.

Våghalsiga matadorer

Respawn riktar samtliga kanoner mot onlinemarknaden. Här och var i pressutskicken nämns att man minsann ska försöka sig på en liten berättelse också – fast att den utspelar sig online, samt att man får uppleva den tillsammans med andra. Det är fortfarande oklart vad som faktiskt döljer sig bakom den här rätt vaga hisspitchen. Men det gör inte så mycket, för den klassiska multiplayern står inte bara på egna ben – den utgör merparten av spelets bastanta kropp.

Spellägena är de gamla vanliga. Och det ser till en början ut att vara rätt likt ”Call of duty”. Men vänta några minuter och något helt nytt uppenbarar sig. Nämligen ett märkligt, tvådelat krigsspektakel där enorma mechas boxar och skjuter varandra i småbitar nere på gatorna, samtidigt som titanlösa piloter skuttar fram över taken i jakt på en ensam fiendemaskin att svärma ner över. Det är som att se uppretade mekaniska tjurar stångas ömsom med varandra, ömsom med våghalsiga matadorer – som iklätts jetpack och beväpnats till tänderna. Det faktum att de senare när som helst kan kasta sig upp på en titanrygg och skjuta rakt in i cockpit gör dessutom att man sitter som på nålar även i plåtdräkt. Fram tills man upptäcker att det går att James Bond-katapultera ut ur den om man skulle ligga pyrt till.

Inspireras av ”League of legends”

”Titanfall” öser sådana här spelmekaniska fantasifullheter över en men lyckas ändå med konststycket att kännas simpelt, och tycks ha en kärna som är tillräckligt robust för att kunna motstå tidens tand. I Respawns förstagiv är spelarantalet begränsat till bara sex stycken på varje sida, men vid de mänskliga spelarnas fötter kryllar det av ai-soldater. De är stendumma – men det är också själva poängen. De fungerar nämligen precis som kanonmaten i moba-spel som ”League of legends” och ”Heroes of newerth”: de är där för att mata er med erfarenhetspoäng. Och den som sväljer glupskast får så klart en stor fördel.

Resultatet av alla dessa kreativa idéer är ett dynamiskt lagspel där allting sker i Usain Bolt-tempo.

Så det kanske inte är så konstigt att mina förväntningar springer ifrån mig.

Vidriga människosynen bortblåst

Inte en enda gång stannar jag upp eller stänger av för att jag utsätts för krystat berättande eller vidrig människosyn – genrens ständiga stenar i skon. Och det känns stundtals som det riktigt nya med det här spelet.

Bortsett från en rätt tacky närstridsanimation där man vrider nacken av en motståndare och tvingas stirra rakt in i offrets uppspärrade ögon befinner sig ”Titanfall” där jag vill ha mina fps – så långt bort från de moderna krigsspelens ”autentiska” konfliktskildringar som det över huvud taget går att komma.

När jag loggar in i ”Titanfall” och inte möts av ett enda litet tematiskt smutskorn känns det nästan som att Respawn, som ju till stor del består av tidigare ”Call of duty”-utvecklare, försökt skölja sina blodiga händer i vigvatten.

Det återstår förstås att se om ”Titanfall” blir den genreomstörtande revansch som Jason West och Vince Zampella hoppats på.

Men man måste vara hög som ett hus för att inte älska deras idéer.

Och jag som aldrig trodde att jag skulle se upp till Bobby Kotick.

Jakob Svärd