Fallout 3

Cormac McCarthy fick Pulitzer-priset för sin roman "Vägen". Nästa år ska hans postapokalyps skildras på vita duken.

"Fallout 3" skulle, med lite god vilja, kunna fungera som det inofficiella spelet.

Det släpar förstås runt på långt fler referenser. Som "Mad Max". Eller de två första "Fallout"-kapitlen.

Och det är märkvärdigt hur en värld så renons på liv och färg och hopp kan äga en sån dragningskraft.

"Fallout 3" utspelar sig i ett framtida Washington, atomregnet har lämnat staden i ruiner. Men överlevarna, kulturen och värderingarna tycks ha stannat i femtiotalets Amerika. Sönderbrända Cadillacs står övergivna vid fornlämningarna av en utomhusbiograf. Radions gladjazz försöker dämpa ångesten över Geiger-mätarens knastrande påminnelse om radioaktiv strålning.

Desperationen är konstant – det tycks aldrig finnas tillräckligt med mat, ammunition och pengar för att överleva.

Målet är att hitta sin försvunne far. Men Bethesda – gänget bakom briljanta rollspelet "Oblivion" – är världens mest generösa spelutvecklare. De har bombarderat "Fallout 3" med så mycket mytologi, skruvade karaktärer och underhållande sidouppdrag att man riskerar att aldrig hitta honom. Och precis som i "Oblivion" står det en fritt att utforska världen efter eget behag.

"Fallout 3 är inte för alla, inlärningströskeln är exempelvis tålamodsprövande hög.

Det är dessutom människans värsta mardröm.

Men så välgjort och fascinerande att jag aldrig vill vakna upp.

Peter Ottsjö