Dregelsnyggt och hur bra som helst

”Äh, du och din fjantige tandpetarkille”. ”Hur många gånger har jag klått dig i rad, sju-åtta, va?”.

Det finns få spelögonblick bättre än heta uppgörelser mot en polare i ett fightingspel. Och fyra år gamla ”Soul calibur” till Dreamcast är fortfarande oöverträffat.

”Tekken”, ”Dead or alive”? det finns många hyllade konkurrenter. Men ”Soul calibur” har den sällsynta förmågan att fånga en nybörjare på ett kick. För det är dregelsnyggt, med rent fantastiska rörelser. Den blixtsnabba spelkontrollen är enkel och omedelbart givande.

Samtidigt finns här ett gäng kämpar som håller experten sysselsatt. Var och en med sin egen stil, styrka och svaghet. Som Taki, snabb som en vessla med sina två knivar – men inte särskilt stark. Min favorit, ”tandpetarkillen” Kilik, bäst på lite avstånd. Eller giganten Nightmare med enormt svärd – men extremt tungfotad.

Blodet rusar inte till lika mycket nu. För tvåan innehåller egentligen inte en enda ny eller originell idé, det är mest upputsat grafikmässigt.

”Soul calibur II” är ändå hur bra som helst. Oavsett om du tror du gillar fighting eller inte. Testa och det lär slå knock out på dig direkt.

Vilket oslagbart spel

”Soul calibur II” tar sådär fem minuter att klara! I ”arkadläget”, alltså. Det är de fullmatade andra spellägena som gör det till ett spel du aldrig lär tröttna på. Här är några:

Henrik Rudin