Lockar fram kämpen i dig
Publicerad 2013-04-04
Men Monster hunter 3: Ultimate faller på mediokert innehåll
ACTION Blåslagen, förnedrad och förbryllad. Mitt första möte med ”Monster hunter”-serien är avskräckande – jag kan inte minnas senast mitt tålamod fick genomgå så många prövningar i ett spel. Och det finns bara ett sätt att tvätta bort känslan av obehag: med ännu mer blod, svett och tårar.
”Monster hunter 3: ultimate” är fruktansvärt – med flit. Den extremt otympliga kontrollen är ett precis lika medvetet val som avsaknaden av förklaringar och tutorials. Som spelare föds man i princip in i världen och tvingas lära sig förstå den genom sina egna insikter och misstag. En relativt obetydlig berättelse håller samman momenten som går ut på att utforska vidder, jaga monster och finna områdesbaserade material till rustningar, vapen och hjälpande föremål. Och att med små, hårt frampressade steg ta sig an svårare uppdrag för att kunna låsa upp fler områden.
Mikroskopiska framsteg
Längs med den labyrintartade vägen tvingas jag också släppa allt hopp om genvägar, karaktärsutveckling med erfarenhetspoäng och bossfighter som distinkt skiljer sig från strider med vanliga fiender. Vad som i slutändan är avgörande för hur väl man klarar sig i vildmarken är de små men väsentliga förbättringarna av vapen och rustning – samt att som spelare nöta in alla ”Ultimates” funktioner. Det är dessa mikroskopiska, långsamma men ytterst viktiga framsteg som gör att spelet känns så mycket större än det egentligen är. Ytterligare en bidragande faktor är fokuset som lagts på flerspelarläget. Det är anpassat för upp till fyra spelare och innehåller ofantligt mycket mer uppdrag och bättre belöningar än kampanjen.
Kluven upplevelse
Samtidigt är ”Monster hunter 3” också väldigt begränsat – det märks att det från början var en Wii-titel. I ett spel som går ut på att jaga, samla och utforska är det irriterande att världen delats upp i ytterst små områden med laddningspauser mellan varje, och med ytterst få djur och växter man tillåts interagera med. Trots många uppdrag i olika svårighetsgrader känns momenten för upprepande – och i slutändan spelar man i princip samma typ av uppdrag fast i olika miljöer.
Det är först när jag accepterat dessa brister och även skalat bort alla lager av oklarheter som respekten växer fram. Alla mina speltimmar är bevis på att ”Ultimate” lockar fram uthållighet och kämparglöd som jag inte visste fanns inom mig. Men det medelmåttiga innehållet får den insikten att kännas ovärd allt slit – vilket lämnar mig precis där jag började: i vägskälet mellan aversion och fascination.
Kerstin Alex