Postapokalyps med perma-död

Wasteland 2 är ett hårt rollspel av den gamla Fallout-skolan

ROLLSPEL Det är 26 år sedan det första ”Wasteland” släpptes. Under de åren har ”Wasteland 2” vuxit till något mer än bara en uppföljare.

I dag är det den stolta fanbäraren för en hel genre som reste sig långt efter knockouten – och då enbart tack vare crowdfunding. Men det är mer än så också. Det är ett ensamt språkrör för en hel ideologi. Människorna som har utvecklat det är övertygade om att det är just så här rollspel ska designas. Och de har en hel del poänger.

För tankarna till ”Fallout”

”Wasteland 2” är ett postapokalyptiskt drama som påminer väldigt mycket om 90-talsspel som ”Fallout” och ”Planescape: Torment”. Perspektivet är isometriskt. Systemen är komplexa. Dialogen är tung. Och världen är oerhört rik på historia.

Du följer fyra rangers som försöker upprätthålla lag och ordning i en postnukleär version av den amerikanska västern. Deras färdigheter och styrkor måste balanseras mot varandra för att ge dig bästa möjliga bredd. Att överleva i den här världen är nämligen svårt – och när en av dina karaktärer dör är den borta för alltid.

Utdragna plågostunder

”Wasteland 2” gör en fantastisk sak som moderna spel ofta har glömt bort: det berättar för oss hur någonting är istället för att visa det rätt ut. Det använder text på ett fantastiskt vis för att göra upplevelsen mer levande och personlig.

Samtidigt har det en hel del problem som är relaterade till dess form. Striderna är hemska, utdragna plågostunder som fungerar enligt samma princip som kort- och brädspel. Uppdrag går ofta sönder om du utforskar viktiga platser i förväg. Och känslan är ofta att upplevelsen blir lidande av all statistik.

Tekniska problem

Det här är ett spel med stora kvaliteter, men också några stora brister. ”Wasteland 2” vinner på sin komplexitet men förlorar på sin frånvaro av organisk speldesign och på sina tekniska problem. Det är kanske inte riktigt vad vi hade hoppats på. Men det återintroducerar samtidigt ett sätt att göra spel på som vi kanske inte borde varit så kvicka med att avfärda.

Och i det avseendet är det åtminstone en liten triumf.

Carl-Johan Johansson