Det finns en gud
Uppdaterad 2012-09-27 | Publicerad 2010-04-09
Någonstans i det tio år gamla ”Perfect dark” till Nintendo 64 fanns ett fantastiskt spel.
Det var bara det att de flestas ögon började blöda innan de lyckades se det.
”Perfect dark” blev superhajpade Rares sista chans att cementera grunden för framtidens konsol-FPS, och det var som om de förstod det redan då. Med föregångaren ”Goldeneye” hade de ställt hela genren på huvudet (bland annat genom att popularisera snipergeväret), nu åsterstod bara att vräka på med så många futuristiska features och visuella excesser att kassetten nästan smälte när allt slängdes in på skärmen samtidigt. Som titeln antydde skulle det här spelet inte nöja sig med mindre än perfektion.
Och det är först i den glasklara HD-remaken tio år senare som det går att se hur nära det egentligen kom.
”Perfect dark” är än idag tyngre beväpnat än många moderna ättlingar. Här finns singleplayer, multiplayer, co-op och det exotiska counter-op. Samtliga spellägen går att spela på delad skärm eller nätet, multiplayer kan skräddarsys i nästan lika stor detalj som i ”Halo 3”. Till det kommer en kampanj som kryllar av designbeslut som var så långt före sin tid när spelet släpptes att de fortfarande inte hunnit bli genrestandard.
Trots den extremt töntiga storyn (hey, det här var 2000) är stämningen stenhård, atmosfären kyligt elegant, som om spelet legat förpackat i kolsyreis sedan millennieskiftet. Här finns högteknologiska vapen, raffinerad spionutrustning och en hjältinna som i sammanbiten tystnad precisionsprickar kevlarklädda fiender. Det enda som skiljer det från moderna shooters är att musiken är bättre.
”Perfect dark” togs emot som ett mirakel när det släpptes, trots att det egentligen gapade efter mer än Nintendo 64 mäktade med. Att det tio år senare återuppstår och får upprättelse är det största beviset på att Gud finns sedan Moses fick syn på en brinnande buske.