Speldesignen bombarderas av buggar

Alfred Holmgren

Hexodius är en förträfflig twin stick-shooter – ända tills den inte går att spela längre

SHOOT ’EM UP ”Project gotham racing 2” var inte ett racingspel.

Det var en kokong.

Ett förföriskt skal av krom och räfflat gummi, i vars inre en av nycklarna till spelvärldens framtid låg begravd.

Bizarre Creations räknade förmodligen inte med att den spelbara bonusen ”Geometry wars” skulle få långt större genomslagskraft än den skruvstädstajta racingsimulator det omgavs av.

De räknade definitivt inte med att den simpla twin stick-shootern, med ett kontrollschema kapat från klassiska ”Robotron 2084”, skulle bli ett av decenniets mest inflytelserika spel.

Tio år senare finns inte Bizarre Creations längre – men deras arv lever vidare som ett odödligt, ständigt muterande virus i spelvärlden. Idag är den genomsnittliga twin stick-shootern ungefär lika originell som en piratkopierad Louis Vuitton-väska. Inflationen har gått så långt att de flesta knappt går att skänka bort gratis.

I fallet ”Hexodius” hoppas jag att utgivaren inte försöker skänka bort det gratis. Det vore nämligen alldeles för hänsynslöst.

Inte mot skaparna – utan mot spelarna.

Bossar som platsat i ”Metroid”

Egentligen är ”Hexodius” bara ännu en nedladdningsbar bagatell som plaskar runt i det största fotavtryck Bizarre Creations lämnade efter sig på spelscenen. Precis som alla twin stick-shooters går det ut på att fräsa runt på små arenor med en svans av fiender som man förintar med högerspaken.

Dess mest kontroversiella grepp är att det löder samman den gamla vanliga grundplåten med ett rpg-inspirerat upplägg där man navigerar en världskarta och kan köpa på sig uppgraderingar mellan banorna. Det här har fått vissa att se rött. Det är förmodligen samma människor som tycker att ”Gran turismo” grävde racingspelens grav, och att en telefon ska man ha att ringa med. Förmodligen skulle deras huvuden explodera om de spelade vidare och upptäckte att ”Hexodius” även inkluderar regelrätta bossar som hade trivts lika bra i ett ”God of war” eller ”Metroid”.

För det är inte rollspelsaspekterna som räddar ”Hexodius” – utan den sorts oantastliga speldesign som gör att man inte klyver handkontrollen i frustration när man dör, utan bara kallt konstaterar sitt misstag och trycker på ”retry”. Om jag hade Bruce Banner på besök är det här det enda spelet i min samling han skulle få röra.

Spelförstörande buggar

Speldesignen är så tajt att jag kommer på mig själv med att undvika att fylla på livmätaren när jag kommer till en checkpoint, för att istället plöja så många banor som möjligt på ett enda liv. Åtminstone gör jag så tills jag kommer till den sjätte världen, där kontrollen blir så hal av handsvett att den är på väg att glida mig ur händerna som en fuktig tvål.

Jag hade gärna berättat vad som händer i spelet efter det. Tyvärr är det någonstans här som jag blir varse ”Hexodius” enda riktigt tydliga brist: det kan närsomhelst besluta sig för att implodera och slunga en tillbaka till Xbox-dashboarden. Det händer mig så många gånger i rad under samma spelsession att jag tvingas ge upp, efter nästan tio timmar med spelet, precis i ögonblicket när jag ska besegra den väldigt tidskrävande näst sista bossen. Och hur länge jag än väntar tycks utgivaren Namco Bandai inte intresserad av att pumpa ut några uppdateringar. Det gör att det känns helt lönlöst att börja om från en tidigare sparning – för varje gång man trycker på start så inleder man ju bara en ny nedräkning mot nästa spelförstörande bugg.

Så ”Hexodius” är också en kokong.

Skillnaden är att den här innehåller en tidsinställd bomb.