Extremt välbekant – och extremt vackert
Publicerad 2013-08-04
Efterlängtade uppföljaren Pikmin 3 är en alldeles underbar upplevelse
STRATEGI När Voltaire avslutade sin satiriska idéroman ”Candide” med orden ”låt oss nu odla vår trädgård” var det inte en uppmaning till läsaren att skaffa grön tumme. Voltaires budskap var att vi skulle våga tänka själva, och lära från våra livserfarenheter för att kunna växa som människor och uppnå lycka.
Shigeru Miyamoto har byggt hela sin karriär på det mottot. Nästan alla av hans briljanta och nytänkande spel bygger på händelser och upplevelser från hans liv (utforskandet av grottor i barndomen agerade till exempel grund för ”Zelda”).
Men det var först när Miyamoto skapade det naturromantiska actionstrategispelet ”Pikmin” som han lyckades tolka Voltaires ord både bildligt och bokstavligt.
Aldrig lika vackert
Vid det här laget har han odlat sin virtuella trädgårdsvärld tre gånger om, och aldrig har den sett lika vacker ut som nu.
I ”Pikmin 3” är det inte längre kapten Olimar som leder de kuriösa små titelvarelserna, utan tre andra rymdfarare i samma puttefnaskstorlek som har anlänt till pikminplaneten för att samla in mat till sin svältande civilisation.
Det betyder att man nu kan dela upp sitt posse i tre olika grupper och lättare utforska de pittoreska miljöerna i jakt på frukter och nya hjälpmedel. Man kan även lösa miljöbaserade pussel genom att kasta sina kamrater mot annars ouppnåeliga platser.
Extremt likt föregångarna
Men det mesta kretsar givetvis fortfarande kring det gulliga växtfolket och deras respektive förmågor. Två nya pikminsorter introduceras här. De svarta stenvarelserna visar sig vara utmärkta slagskämpar som dessutom kan krossa glas, medan deras rosa kusiner kan flyga och bland annat lyfta upp portar. Tillsammans med de röda (eldresistenta), gula (leder elektricitet) och blå (simkunniga) pikmintrupperna utgör de en formidabel kraft.
Designmässigt är ”Pikmin 3” extremt likt sina föregångare. Man låser gradvis upp nya pikmins och banor, slår ner sandslottsväggar, bygger broar och dödar bossar som fyller upp hela skärmen. Men det är fortfarande ett så pass säreget koncept (man kastar ju trots allt sina trupper på fiender och föremål) att det känns fräscht.
Stort misslyckande
Det gäller dock inte allt. Att Nintendo inte fått någon ordning på det bökiga kontrollsystemet och den stundtals snurriga kameran efter tre spel är givetvis ett stort misslyckande.
Men när jag rör mig bland daggstänkta blad, porlande bäckar och grusiga små gångar i strålande hd på väg till ett fantastiskt bossmöte med ett vildsint träd i ett träsk är det lätt att förlåta.
Jag vet inte om Shigeru Miyamoto uppnått lycka med sitt liv. Jag vet bara att han sprider den som ingen annan.
Jonas Högberg