Enkla metaforer och en brännande värme

Uppföljaren till To the moon berättas utan ord – men är ändå full av magiska ögonblick

INTERAKTIV FIKTION ”A bird story är ett av de spel jag gillar minst. Det är… jag har ingen aning om vad det är menat att vara.”

Citatet är hämtat från en av den internationella spelpressens största och mest respekterade sajter. Men det skulle lika gärna kunna vara hämtat från det spelkritikens ålderdomshem där rådande konsensus är att spel inte kan vara något annat än roliga små tävlingar.

Simpla spelmoment

Den som istället ger sig in i Kan Gaos uppföljare till den vackra fullängdsdebuten ”To the moon” utan förväntningar på vad det ska vara finner att ”A bird story” sjuder av en mänsklig värme som skulle kunna hålla en varm fram tills nästnästa vår om man så ville.

Spelet handlar om en liten pojke som flyr en frånvarande omgivning genom att gå in i sin egen lilla värld. Inte ett ord yppas under hela spelet, och det innehåller bara ett par enkla interaktiva moment utöver möjligheten att vandra omkring i de pixliga miljöerna.

Genom lika enkla visuella metaforer och ett av årets bästa soundtrack åskådliggör dock Gao som ingen annan hur man kan hänga upp tillvaron på de simplaste saker när ens liv känns tomt och meningslöst.

Känns på riktigt

Pojken möter en skadad fågel som han tar hand om, och skyddar från den oförstående vuxenvärlden som representeras av anonyma skuggfigurer. I ett av spelets mest briljanta ögonblick använder man piltangenterna för att bryta en bit bröd åt sin nyfunne vän. I ett annat trycker man på blanksteg för att hoppa i vattenpölar.

”A bird story” är fullt av sådana små ögonblick där allt man kan göra är att känna för pojken och fågeln. Mer än så är det inte. Och ändå framstår spelet som en tyngre pjäs än många av årets allra största AAA-titlar – helt enkelt eftersom det struntar i våra belöningscentrum och riktar sig direkt till den mänskliga delen av våra hjärnor.

Tog tre år att skapa

Det tog Kan Gao och hans frilansande kollegor på Freebird Games tre år att göra ”A birdstory” och det är ändå bara knappt en timme långt. Med det i åtanke lär det dröja innan vi får se ”Finding paradise” i de digitala butikshyllorna – den ”riktiga” uppföljaren till det narrativt drivna ”To the moon” till vilket ”A bird story” agerar ett slags ordlös prequel. Själv skulle jag gärna se att Freebird fortsätter utforska vad som händer när man strippar en spelupplevelse från alla moment utom de allra nödvändigaste.

För ”A bird story” går kanske inte att intellektualisera på det sätt som vissa spelkritiker skulle vilja.

Men det gör inte ett dugg för oss som förstår det.

Jakob Svärd