”Monstren vinner stort på variationen”

Peter Ottsjö

till Resistance 2.

Resistance 2

Playstation 3, från 18 år

ACTION Jag dör.

Jag dör.

Jag dör mest hela tiden.

Vid ett tillfälle anfaller över trettio zombieliknande monster samtidigt. Innan man bytt magasin i hagelgeväret har de tuggat, svalt och hunnit gå på ­toaletten.

Vid ett annat tillfälle blir man beskjuten från ett par hundra meters håll med ammunition som tränger genom betong och stål.

Och trots att det var ett knep som brukades flitigt redan i originalet är man mer utsatt här.

Vid ett tredje hinner jag inte ens reagera innan spelet meddelar att mitt koketta försök att rädda världen återigen misslyckats. En Chameleont – en osynlig ”Rovdjuret”-varelse – har legat i bakhåll.

Snacket inför science fiction-shootern ”Resistance 2” har handlat mycket om hur mycket punch Playstation 3 packar. Här är finns hundra meter långa ”Godzilla”-monster. Här finns flerspelarlägen för upp till 60 personer samtidigt.

Men framförallt är motståndet smartare och jagar i flock på ett sätt som hela tiden tvingar en att ändra sitt spelsätt. Det tvingar en att utnyttja den uppfinningsrika vapenarsenal som står till ens förfogande. Det är nästa generations monster och det krävs viss disciplin och tålamod för att fälla dem, även på normal svårighetsgrad.

Berättelsen som driver ”Resistance 2” – där soldaten Nathan Hale smittats av det utplånarvirus som sprids av rymdinvaderande varelserna Chimera – engagerar inte lika mycket som i första delen.

Främst beror det på att Insomniac valt bort berättarrösten som knöt ihop händelserna i ettan. Här serveras dialogen lite i förbifarten.

Å andra sidan vinner miljöerna, vapnen och uppdragen stort på sin variation.

För att inte tala om monstren.