Den dopaminrusiga jakten på perfektion

Olliolli är förkrossande svårt – och fängslande

PLATTFORM Det kunde lika gärna hetat ”Kollikolli”.

Efter att ha tillbringat några timmar i sällskap med ”Olliolli” är det så jag känner mig: som ett vårdpaket. Knäckt, lealös, dränerad. Min vilja är lika ledbruten och blåslagen som spelets protagonist.

Och ändå sträcker jag ett darrande finger mot retry-knappen.

Svårt som ett shmup

Lockelsen i att uppnå perfektion är en fruktansvärt stark dragningskraft. Det är också en av de få saker som ”Olliolli” har gemensam med klassiska skejtarspel som ”Skate” och ”Tony Hawk”. Man kan visserligen utföra tricks och grinda, men i grund och botten är det här ett plattformsspel.

Samtidigt är att ta sig från start till mål en utmaning värdig ett klassiskt shmup. Tricksen (hoppandet) och grindandet utförs med vänsterspaken, men varje gång man landar på marken måste man tajma det med ett klick på X-knappen. Om landningen är klockren får man en grym combo och bra skjuts under fötterna (en direkt nödvändighet för att kunna sätta nästa trick). Ramlar man av brädan är det bara att börja om från banans startpunkt igen.

Enda lång grindfest

För varje bana man klarar i karriärläget låser man upp en motsvarighet i det alternativa spelläget ”Spots”. Och det är här ”Olliolli” går från att vara en charmig och svinsvår plattformare till rena dopamindopningen. En spot-bana är nämligen en enda lång grindfest. När man nuddar mark – vare sig det är av misstag eller om man nått banans slut – stannar man automatiskt och tillåts granska den mer eller mindre galna highscorepoängen.

Det är ett litet, litet ögonblick av pur lycka.

Sekunden därpå sträcker jag mig efter retry-knappen. Och försvinner in i masochismens dimma igen.

Jonas Högberg