Mer Stanley Kubrick än ”Starcraft”

Martin ”Grapefrukt” Jonassons Rymdkapsel försöker inte mjölka dig på tid och pengar

STRATEGI Strategispelens problem är ett symptom på vad hela spelvärlden lider av just nu:

”Beroendeframkallande” har blandats ihop med ”bra”.

Det finns vissa koncept som traditionellt tycks vara väldigt bra lämpade för det här mediet. Resurshantering är ett av dem. Pc-spelen har girigt exploaterat det här faktumet i flera decennium nu.

Ont om nedtonade upplevelser

Strategispelen i synnerhet mäter kvalitativa upplevelser i hur hårt spelaren fastnar i de repetitiva mönstren. Systemen blir mer komplexa och expansiva ju längre in i spelet du tränger, men det finns sällan någon egentlig poäng just utöver att bemästra dem. Efter en stund når du en punkt där alltihop blir självgående, och sedan sitter du och klickar på drönare som bryter mineraler och avverkar träd för att kunna bygga större komplex och producera fler drönare som i gengäld kan bygga ännu större komplex för att hysa fler trupper. Det här gör genren väldigt lämpad för e-sport – men inte så mycket för mer nedtonade och personliga upplevelser.

Fokus på estetiken

”Rymdkapsel” innehåller de här elementen, men det väljer att gå i en annan riktning istället. En som handlar mer om den estetiska upplevelsen. Det är ett subtilt och avskalat spel som hämtar sin puls från ett ambient soundtrack som har mer gemensamt med Stanley Kubrick än med ”Starcraft”.

På ytan är det en sorts mix av ”Tetris” och ett rts. Man sköter en liten rymdstation som befolkas av små vita monoliter. Då och då attackeras den av fiender. För att överleva måste man bygga reaktorer som fångar in solenergi och materia, trädgårdar för att odla grödor och köksområden för att omvandla dem till föda. Formen på varje ny sektion är slumpmässig och liknar ett av de sju ”Tetris”-blocken.

Håll stationen vid liv

Stationen ser så småningom ut som ett litet lapptäcke, med rosa och turkosa rum som ligger inbäddade som korsstygn mellan avlånga gröna korridorer och brandgula L-formade block.

Här och var finns svarta, mystiska stenblock (som påminner om det i ”2001: A space odyssey”) utspridda. Genom att undersöka dem skaffar man sig nya egenskaper. Det handlar mest om små (men viktiga) saker som att röra sig lite snabbare och bygga lite fortare. När fiendeattackerna börjar dyka upp allt mer frekvent blir transporten av material avgörande för att stationen ska kunna överleva. Hur man har placerat de olika rummen och korridorerna som förbinder dem spelar därför också en viktig roll.

Utmanar – i tre timmar

Det här är ”Rymdkapsels” utmaning. Den håller i ungefär tre timmar. Därefter har du förmodligen klarat hela spelet. Målet är att överleva 28 fiendeattacker samtidigt som du bygger ut stationen tillräckligt för att hinna utforska hela närområdet. Under tiden klär musiken allting i vackra, lugnande toner.

Just den begränsade speltiden gör ”Rymdkapsel” till någonting som, faktiskt, har ett större inneboende värde än något annat strategispel jag spelat på väldigt länge. Det är helt enkelt lättare att värdesätta upplevelsen när den känns relevant hela vägen. Många strategispel låter dig bygga saker, men hur du bygger spelar sällan lika stor roll som vad du bygger. Det finns någonting självuppfyllande i att se den lilla rymdstationen växa och blomma ut i färgglada mönster mot bakgrund av rymdens sugande tomhet.

Som ett gift

I en tid då alla försöker fundera ut nya sätt att mjölka spelarna på tid och pengar med mikrotransaktioner, uppföljare och free-to-play-design är den här sortens spelmekanik som ett gift. Det skulle vara så väldigt lätt att exploatera systemet bara för att skapa fler banor, större komplex och mer utmaning. Jag är oändligt tacksam för att Martin ”Grapefrukt” Jonasson inte gör det. Det är ju inte den eviga repetitionen och behovet av att ständigt bygga större och våldsammare som är poängen.

”Rymdkapsel” är precis så långt att konceptet inte hinner gå sönder. Och när jag lämnar det är det med känslan att jag fick ut mer av spelet än det fick ut av mig.

Carl-Johan Johansson