Bara spelarna kan rädda ”Little big planet”

Seriens tredje del erbjuder större möjligheter – men också den svagaste kampanjen hittills

PLATTFORM Vuxna människor är svarta hål. Med sin blotta närvaro absorberar de lekfullhet och glädje. De söker full kontroll över sin omgivning och vill sällan ge sig hän åt impulser.

Det här premissen för mycket av den populärkultur som vinnlägger sig om att ge oss barnens perspektiv på livet. Och även om det är en tillspetsad tolkning saknar den inte poänger.

Helt nya möjligheter

Få spel sprider lika effektivt det kravlösa lekandets gospel som ”Little big planet”-serien. Det är inte bara skojfriska plattformsspel, utan även kreativa sandlådor där vi tillåts uppfinna våra egna lekar.

Mycket talar för att seriens tredje del (femte om man räknar med de bägge portabla titlarna) är bäst hittills på det. Det kreativa läget har fått påfyllning med 70 nya verktyg, de lager där man kan placera ut saker har utökats från tre till 16. Det innebär antagligen att påhittiga spelare kommer kunna experimentera med 3d på ett helt nytt sätt.

Jag säger ”antagligen” eftersom spelet ännu inte är släppt när det här skrivs. Det finns inte några användarskapade banor att testa (jag förutsätter att de få som finns, däribland en halvgullig ”Street fighter”-kopia med sprattelgubbar, skapats av utvecklarna på Sumo Digital), och därför är det också ganska svårt att ge spelet en rättvis besiktning.

Svagast hittills

En sak är dock säker: storykampanjen är seriens sämsta. Barnboksförfattaren Antoine de Saint-Exupéry sa en gång att ”perfektion uppnås inte när det inte finns något mer att lägga till, utan när det inte finns något mer att ta bort”, och tidigare ”Little big planet”-spel har alltid hållit sig till den parollen. Med enkla medel har man skapat uppseendeväckande och fantasifulla plattformsbanor som bjudit på många hisnande ögonblick.

I ”Little big planet 3” introducerar man tre nya karaktärer som kan hoppa mot väggar, springa på vatten och flyga.

Året är alltså 2014, och Sumo Digital hasplar ur sig spelmekaniska ”idéer” som Mario haft i sin repertoar sedan juraperioden. Och även om banorna i sig oftast är underhållande blir jag aldrig någonsin överraskad.

Det sterila och konforma tänkandet stöter effektivt bort mig från ”Little big planet 3”. Men jag hoppas att det bara är tillfälligt. När de kreativa fansen väl fått dra sitt strå till stacken kan det här spelet komma att få en Lasarus-liknande comeback.

Och då kastar jag gärna ankar igen.