Spelarnas gemenskap ger Minecraft mening

I supersuccén Minecraft får man slita för framgångarna

SANDLÅDESPEL ”Minecraft” är så mycket mer än ett spel.

Det är till exempel ett strålande bevis på att man inte behöver dyra reklamkampanjer och inarbetade varumärken för att sälja spel till de stora massorna 2011. Eller en petig utgivare som lägger sig i för att riskminimera projektet. Eller, för den delen, någon form av cynism över huvud taget.

”Minecraft” har, ända sedan den där majdagen 2009 när Markus Persson bjöd in oss till sina kubformade världar för första gången, handlat om kärlek.

Långa rader av Youtube-videor har visat upp den kreativitet spelet framkallar i sina fans. De har byggt allt ifrån skalenliga kopior av ”Star trek”-rymdskeppet Enterprise till fungerande datorer och stora tempel till skaparen Perssons ära.

Gemenskap och hjärtlighet

Och oavsett om byggandet skett i samarbete med andra eller på egen hand så har den där känslan av gemenskap och hjärtlighet alltid skinit igenom.

De som spelar ”Minecraft” är på sätt och vis spelvärldens motsvarighet till amish-folket. Den närmast religiösa dyrkan av Persson är allestädes närvarande. Alla förenas dessutom av den där längtan efter att få kasta av sig modernitetens ok, spotta i händerna och utföra lite hederligt arbete. De vänder ryggen åt grafisk detaljrikedom och hackar istället loss på meterstora stenpolygoner.

Det krävs med andra ord en speciell sorts människa för att älska ”Minecraft”. Och det är också det som gör det så fantastiskt. Att ingenting inte få någonting gratis. Att tvingas slita i sitt anletes svett. Att bygga ett litet stenhus med obefintlig inredning och känna sig som en kung.

Mer majestätiskt än ”Skyrim”

I det ”kreativa” spelläget är visserligen allt gratis – här ges man tillgång till ett oändligt antal byggklossar. Men det är i överlevnadsläget som upplevelsen av ”Minecraft” varit som störst, där spelet verkligen blommat ut, där storartade ögonblick staplas på varandra.

Vill man förstå fenomenet ”Minecraft” är det hit man ska bege sig. Jag minns med både fasa och glädje mina första stapplande steg.

Förundran över de studsande kor och grisar som strök omkring i skogen där jag startade. Aha-upplevelsen när jag upptäckte hur man konstruerade verktyg. Skräcken nere i den djupa gruvan när jag precis fått slut på facklor och hörde det omisskännliga, isande ljudet av en zombie. Vemodet i att sitta och vänta på gryningen i ett hus utan tak, omringat av skelettkrigare, medan regnet stod som spön i backen. Lugnet som sköljde över mig när den fyrkantiga solen steg upp i ett rödrosigt dis; mer majestätiskt än norrskenet i ”Skyrim” eller den sagolika midnattsängen i ”Dark souls”.

Kryptiskt för nybyggare

”Minecraft” är så mycket, innehåller så mycket. Nu när spelet är, så att säga, ”släppt”, finns det till och med erfarenhetspoäng – och en slutboss. Sannolikheten är dock stor att gemene man aldrig kommer nå den alternativa dimension där den vistas.

Och det är väl egentligen den enda kritik jag har mot spelet – det vill inte leda dig vid handen ens en meter. Det är omöjligt att klara sig utan att konsultera hjälpguider på internet. Även om processen för verktygs- och föremålstillverkning är snillrikt uttänkt finns det inga ledtrådar om vilka prylar som går att bygga, eller vad för sorts material man behöver. Att en säng består av lika delar trä som bomull känns visserligen logiskt, men jag hade aldrig kommit på tanken att ens försöka snida till en utan tips från redan insatta.

Å andra sidan är det ju bara ytterligare en liten del i den säregna gemenskap som ”Minecraft” gett upphov till. Spelets problem är communityns vinst. Fansen är den felande länken, de som ger Markus Perssons verk liv och mening.

”Minecraft” må vara ett verk av en auteur, men det tillhör oss alla.

Jonas Högberg